Det känns som att tiden inte räcker till. Snart två veckor sen sist. Bloggandet haltar lite. Men det har varit mycket på gång senaste tiden. Och tjejfesten kom att bli något extra för mig. Dels var jag nu medveten om hur mycket tjej kompisar betyder för människor som mig. Något jag själv inte tänkt så mycket på tidigare. Men jag har förstått det nu, att jag är lyckligt lottad.

Dessutom ville en av dessa gulliga tjejer styla mig inför festen, något som verkligen gillades av mig. Hon ville sätta i hårförlängning på mig, och långt hår är ju något jag länge längtat efter. Tanken var att sätta upp det i en tofs, så att färgskillnaden mellan mitt eget och förlängningen inte skulle synas. Men då hade vi inte räknat med min hårfrisörska. Det är nästan så att en börjar fundera. Hon la nya färger och slingor i mitt hår dagen innan festen.

Så ett par timmar innan festen var det dags. Styling! Förvåningen och glädjen var stor, när vi såg hur bra färgerna i mitt eget hår matchade löshåret. Det blev ingen tofs, utan utsläppt med lockar. Jag hade tänkt bada bastu senare på festen, var så glad över det faktum att jag ville och kunde göra det den här gången. Men nu var det bara att ändra planerna. Inte en chans att jag ville förstöra lockarna jag äntligen hade.

Så det blev ombyte och sminkning hemma hos henne. Ville vara stylad och klar när vi anländer till festen. Men hon var inte riktigt nöjd ännu, så lite accessoarer plockades fram. Jag anade aldrig hur mycket det här skulle påverka min självkänsla. Att det kunde få mig att må så bra, hur det boostade min kvinnlighet.

Jag visste sedan tidigare att det här skulle bli första gången som jag kunde njuta, bara vara utan någon som helst tvekan. Det är ju i år allt fallit på plats. De murar som gick att rivas finns inte längre. Lugnet och insikten över att det nu bara är byråkrati och väntetider som återstår. Så jag hade verkligen sett fram emot den här festen. Men nu hade den plötsligt blivit så mycket bättre. Jag mådde så bra, stylad och fixad.

Vi avslutade kvällen, natten på ett dansställe i stan vilket vi brukar göra. Det var ju med dessa tjejer jag vågade mig ut på dansgolvet första tjejfesten jag var med på. Nu längtar jag dit, älskar vår stampa musik, njuter av att dansa, och bryr mig inte om vad andra tycker och tänker. Men den här gången blev det inte som vanligt, utan så mycket bättre. Jag mådde så otroligt bra, njöt av den självkänsla jag hade, när helt plötsligt en kille visade intresse för mig. FÖR MIG!! Jag kan nog ärligt säga att jag svävade på något sött rosa moln där. Lycklig och enormt glad.

Så när det var dags att ta ur håret var det ren ångest som fyllde mig. Jag mådde så bra i mitt långa hår. Fåfängt och löjligt kan jag tänka mig att en del av er som läser det tycker. Och ni får gärna tycka så. Jag är den jag är, och mår så bra i mitt långa hår. Så till mitt framträdande i Östersund ska håret sättas i igen. Och jag vill att det ska bli lika bra som det var till festen. Och då finns det ju en som bevisligen är grym på det. Ses dagen före sista april igen då Pernilla. LoveU!

Ett tag sen sist nu. Det är så mycket som händer i livet just nu. Hinner inte med allt jag vill. Just bloggen är något som blivit ett behov. Skriva av mig lite tankar, reflektera över det som passerat, och få det på pränt inför framtiden. För det är ju så, jag skriver lika mycket för min egen skull som för er.

Förra helgen blev väldigt intensiv. Högskoleprov och bröllop på lördagen, ja inte mitt bröllop då, utan en mycket kär väns. Jag har haft mitt bröllop, vill inte gifta mig en andra gång. Skälet till det är att kvinnan jag gifte mig med, var någon jag innerligt älskade, och fortfarande tycker mycket bra om. Hon gav mig den i särklass bästa tiden i mitt manliga liv, och min son. Jag vill behålla det som något speciellt, unikt i mitt liv.

Högskoleprovet ingår i planeringen inför min framtid. Nu var det mer en förberedelse inför höstens prov, men inte desto mindre viktigt. Jag behövde få känna på hur det är, och se var luckorna finns. Kunskapen finns där, men ärligt talat, jag har inte haft någon större nytta i livet av alla dessa x och y:n. Väldigt ringrostig kan vi sammanfatta det som.  Tidspressen var nog det värsta, jag vill tänka, fundera, något som inte var optimalt kan vi väl säga. Men nu har jag känt på det, och kan förbereda mig inför hösten. Jag har tänkt igenom min framtid, vet vad jag vill, och har börjat lägga grunden redan. Provet var en del av det.

Jag har ju kommit så långt nu i mitt liv, att allt känns klockrent, självklart. Min själ, mitt inre är numera i fas med verkligheten. Utredningen närmar sig sitt slut. Träffade min psykolog och kurator idag för ett uppföljande möte inför ansökan som snart skickas in. Jag tycker om dessa kvinnor, ja hela utredningsteamet. De har redan från första mötet, visat att de vill se mig, förstå mig och hjälpa mig på bästa sätt. Och jag vet ju, jag är en kvinna född i en mans kropp. Bara att vara mig själv med andra ord. En stor trygghet i en situation som är fruktansvärd egentligen. Men snart får jag bli hel som människa, och få möjligheten att leva fullt ut, kunna ta vara på det som livet erbjuder.

Högskoleprovet blev en upplevelse på mer än ett sätt. Direkt efter provet slut skulle jag skynda mig iväg för att delta på ett bröllop. En halvtimme hade jag på mig mellan prov och bröllop. Fanns bara tre alternativ med andra ord. Antingen så var jag bekvämt klädd under prov och bröllop, vilket inte var något jag överhuvudtaget kunde tänka mig. Jag är fåfäng, men jag trivs med det. Eller så var jag fullt sminkad och uppklädd redan vid provets början. Inget bra alternativ heller i mitt sinne. Så då återstod endast ett alternativ. Lunchen fick användas till sminkning och klädbyte. Blickarna när jag trippade ut från toaletten i mina högklackade, sminkad och festklädd, fick även mig att le. Milt uttryckt så stack jag nog ut från mängden en del där. Jag känner mig så bekväm med mig själv och vem jag är, så det kändes bara bra. Folk får gärna titta, jag är jag, jag tycker om mig själv och mitt liv, och det kommer bara bli bättre.

Helgen som kommer är också en helg jag sett fram emot, och längtar så efter. Tjejfest står på agendan. Tjejer som jag känner mig avslappnad och bekväm med. Som jag trivs och har så roligt med. Älskar dessa tjejer. Tjejer som sett mig, den jag är, som jag känner mig helt trygg med. Hur mycket dessa tjejer har betytt för mig i min utveckling kan jag inte bedöma. Men det är ingen som helst tvekan om att den är ofantligt stor. Att så tidigt i processen, där jag började förverkliga mig själv, bli sedd, uppskattad och välkomnad är något jag alltid kommer att bära med mig.  

En stunds reflektion över mitt liv idag, de val jag gjort som visserligen varit nödvändiga och dess konsekvenser. Och jag gör det över en latte, skönt tillbakalutad i fåtöljen på det för mig så välbekanta Coffehouse by George, stationshuset. Idag unnade jag mig en paj till, något som måste undvikas i framtiden. För det har blivit väldigt tydligt nu. Att vara kvinna medför ett antal komplicerande faktorer i livet. Detaljer som varit mer eller mindre okända för mig. Att sitta här efter en timmes diatermi, med ömmande kinder, och bara känna en tacksamhet över mitt livs möjligheter, gör att tankarna studsar omkring i mitt huvud. 

Hormonerna, de så otroligt efterlängtade, har visat sig ha fler effekter än de som är så nödvändiga för mig. Det går liksom inte att få ett delpaket, med bara de bästa bitarna. Endast kompletta kit för leverans typ. Och så vill jag att det ska vara. För kvinna är vad jag är, ingenting annat. 

Nu har de dessutom påtagligt förändrat min kropp. Bröst och hår märktes ganska tidigt, och omställningen av hormonerna var också något väldigt påtagligt de första månaderna. Och som de flesta vet, så påverkas humör och känslor av våra hormoner. Det jag inte var fullt medveten om förrän nu, efter mitt senaste besök hos gynekologen, var att min kropp och hormoner inte kommer att vara i balans på länge än. Upp till ett år efter operationen, bör jag räkna med innan allt är på plats. Fram tills dess ska jag tänka på att ge mig själv tid och kraft.

Kroppens förmåga att förbränna det jag äter minskar, matvanor måste förändras. Träning är även det något som måste till. Inte enbart av de vanliga skälen, utan även för att ökad risk för benskörhet ingår i paketet. Efter operationen tillkommer ett antal ytterligare tillkrånglande detaljer. Det är bara några exempel på faktorer som tillkommer i mitt liv, som i många stycken komplicerar livet.

Hur känner jag mig nu, med vetskapen om allt som hänt och kommer hända. Finns det någon slags tvekan djupt därinne. Svaret är NEJ! Varje förändring tas emot med tacksamhet. Positiva som negativa. Jag har nämligen aldrig inbillat mig att könskorrigeringen bara skulle bli en enda rosenskimrande dröm. Jag vill bara bli den kvinna jag är i både kropp och själ. Med fördelar liksom nackdelar. Att få ett helt liv. Bara kunna vara. Så jag är så lycklig som det går att vara innan operation. Och jag är så tacksam över att bo i ett land, där jag inte bara får finnas, jag får dessutom hjälp med att bli en hel människa.

Dagen började med vad som måste ses som sovmorgon för mig. Tjugo minuter över sex hoppade telefonen omkring på sängbordets yta, som på något vis verkade förstärka alla slags ljud den lyckades åstadkomma. Något frustrerad över att behöva kliva upp, men samtidigt förväntansfull. Ett besök hos min gynekolog stod på dagens agenda. Och nej! Skärp er nu, jag har skrivit det förut. Jag behöver inte sitta i någon gynstol ännu!

Ett snabbt besök på toa, innan morgonens första kaffe intages. Omedveten om vad dagens besök skulle innebära för mina frukostvanor, njöt jag som vanligt av mitt kaffe, och vaknade långsamt till liv. En snabb uppdatering av världen på facebook innan det var dags för nästa morgonrutin. Att bli av med ljus skäggväxt är en väldigt lång procedur, så rakning får jag räkna med året ut tyvärr. Av någon konstig anledning så spelar det ingen roll hur tidigt jag går upp på morgonen, tiden räcker ändå inte till. Och där fnissar en del av mina vänner, och tänker på ett och samma ord. Tidsoptimist!

Morgonens njutning är i särklass duschen. Hett och så länge som möjligt är vad som gäller. Och även här har hormonerna haft sin inverkan. Hade jag haft samma höga temperatur på vattnet tidigare, hade jag antagligen ramlat ur duschen skrikande. Precis som alla andra i mitt tycke, tillräckligt tidiga morgnar, hinner jag i bästa fall med lite yoghurt, samtidigt som jag klär på mig. Sedan är det bara att skynda sig iväg till busshållplatsen. Buss kändes som ett smart val, med isiga gator, på väg till tågstationen. Dessvärre innebär buss, att antingen är jag där 31 minuter innan tåget kommer eller 1 minut innan. Och riskera att missa tåget och komma för sent till mitt besök, är inget alternativ. Så nu blev det den tidiga bussen, som knappt kunde stanna pga det hala väglaget.

Nåja, det går det med. Det är ändå ganska njutbart när solen skiner, även om det är kallt. Och den höll mig sällskap nästan hela tiden tills tåget kom. Väl på tåget och värmen, var det bara att slappna av. Nu hade jag skadat nagellacket på höger långfinger, så tiden till Uppsala tänkte jag använda till lackreparation. Enbart trodde jag, men icke. Nästa station klev en karl på klädd i kortärmad skjorta, ingen jacka. Nu snurrade det friskt i min hjärna. Varför? Hur tänkte han? Är det något fel på karln? Tankarna och frågorna staplades på varandra.

Nästa station steg nästa karl på som fångade min uppmärksamhet tyvärr. Han satte sig längre ner på ett sådant ställe, att jag inte kunde undgå att se honom. Ja, om jag inte ville stirra på killen bredvid mig då, vilket i och för sig inte var något dumt alternativ, men ganska pinsamt. När karln tog av sig jackan, visade han upp en skjorta som säkert varit snyggt svart en gång i tiden. Men inte nu längre. Och strykjärn är nog något som han inte ens hört talas om. Med viss ansträngning hade det nog varit möjligt att få till något nytt veck kanske. Jeansen var nog inhandlade samtidigt med skjortan, och hade pressveck i alla möjliga former och vinklar.

Redan här var det lite för mycket för mig, men så lätt skulle jag inte slippa undan. Nu tog han fram en tygkasse ur ryggsäcken, som innehöll en bok som såg ut som någon slags lärobok. Ja, inte såg han ut som student i alla fall. När han slagit upp boken petade han sig ogenerat i näsan, strök sedan fingret flera gånger mot näsborrarna. Isch, äckligt, tänkte jag. Då fortsatte han med att stryka samma finger längs med läpparna. Nu var jag redo att byta plats. Känslan av overklighet var påtaglig. Sluta ögonen och vila kändes som det enda vettiga nu.

Äntligen var vi framme i Uppsala och jag kunde skiljas från de här märkliga människorna. Mina besök i Uppsala inleds nästan alltid med en kaffe latte och en ost/skinkfralla med grovt bröd på Coffehouse by George i stationshuset. Det har omedvetet blivit en rutin för mig. En väldigt trevlig sådan. Och så blev det även denna gång.

Drygt en halvtimme senare var det dags att börja promenera bort till Akademiska sjukhuset, och gynavdelningen som ligger typ på baksidan av området. Men att gå genom slottsparken är ganska mysigt. Fast idag snöade det dessvärre, inte lika mysigt kanske. Och kallt var det, och delvis avstängt, så vägen blev något längre idag. Väl framme efter att ha smitit förbi bygg avspärrningar, hasat nedför en söndergrävd slänt, kom jag ändå fram utan blessyrer till avd 96. Bara att anmäla sig i kassan, och få en del överraskade blickar från praktikanten där bakom.

Min gynekolog är en jättegullig tjej, som får mig att känna mig lugn och trygg. Hon förklarar allt på ett bra sätt så jag förstår, och har siktet inställt på åren efter operationen. Hon tänker hela tiden långsiktigt, och det är många saker som måste bli rätt. Den här gången kom vi in på vikten för första gången. Jag har gått upp ett par kilo, vilket hon inte var förvånad över. Hormonerna förändrar min kropps funktioner, och förbränner inte lika mycket längre. Så jag måste på allvar börja tänka på hur, vad och när jag äter. Samt motionera mera. Att gå upp i vikt var väldigt lätt i det här läget, därför är det viktigt att redan nu ändra livsstil. Som jag redan upptäckt, så var det mycket som skett i min kropp redan, och effekterna blir därefter.

Att jag inte hade lagt på mig extra fett redan var därför bra. På det sättet i alla fall. Nackdelen var att fett producerar tydligen något som behövs för skelettet, vilket även testosteronet gör. Nu har ju jag väldigt lite av de två, vilket är bra som sagt. Det enda som hjälper till med det där nu är östrogenet, som hon vill ha på en lagom hög nivå. För hög nivå innebär en ökad risk för andra komplikationer. Så nu måste jag börja med något jag har undvikit som pesten. Styrketräna! Jobba med belastning. Tydligen finns det speciella övningar som är bra för att motverka benskörhet. Så nu blir det till att ändra levnadsvanor. Kolhydrater till frukost och lunch. Proteiner, grönsaker till middag. Och helst inget gotta på kvällen. Bara att sätta igång. Kan väl inte vara så svårt eller………….

Efter en lunch som fick gå i det nya tänkandets anda, följde ett besök hos logopeden. Min röst förändras inte av hormonerna, utan det är något jag måste lära mig, förändra medvetet. Och en bra bit på väg är jag. Så nu sitter jag på tåget igen, på väg hem. Eller åtminstone kliver jag av där hemma, för att sätta mig på bussen in till Gävle. Styrelsemöte med RFSU väntar. En något annorlunda tisdag.

Nu är det verkligen nära. I slutet av maj har det gått två år. Den magiska gränsen för ansökan hos socialstyrelsen. Det som återstår nu är pappersarbete, färdigställande av min ansökan. I tisdags träffade jag min samordningsläkare för ett av alla besök som ingår i utredningen. Men det här blev annorlunda, det skulle bli det sista i själva utredningen. Nästa gång vi träffas blir om ca ett år, ett uppföljningsmöte, något som inte var obligatoriskt. Men jag känner verkligen att jag vill träffa alla i utredningsteamet igen, och prata om min resa, mina upplevelser. Jag fick skriva på det första pappret, och det var inte det lättaste kan jag säga. Jag var så överraskad och överlycklig att det knappt gick att kontrollera pennan. Det var tur att en av oss var sansad där, och det var inte jag.

Så mycket har hänt från det jag klev fram i mitt rätta jag sensommaren 2011. Och de senaste tio månaderna framförallt. Efter att ha haft en medvetet lugnare tillvaro senaste månaden, ser jag allt fler småsaker som förändrats. Smaker som ändrat sig bland annat. Det var ganska mycket som hände runtomkring mig tidigare och tog mycket energi, så jag har nu medvetet koncentrerat mig mer på det som komma skall.

Nu har det gått ett antal dagar sedan besöket, men jag svävar fortfarande, överlycklig. Fredagen ägnades åt att fira. Förutom en del pappersarbete då, så återstår den jobbigaste väntetiden nu. Svaret på min ansökan. Samtliga inblandade i min utredning kan inte se något annat svar än ett positivt sådant, och det känns lugnande och skönt. Men det kommer ändå bli jobbigt. Därför känns det riktigt att trappa ner på allt runtomkring, och tänka mer på att njuta av livet.

Just det är något som är så påtagligt nu. Hormonerna påverkar väldigt mycket, helt klart, och speciellt varje gång som dosen ändras. Men överlag mår jag så otroligt bra. Så bra som det nu går i den situation jag lever i. Men nu känner jag att det bara är de delar av livet, som enbart en könskorrigerande operation kan lösa, som återstår. Något som jag kommer poängtera vid mitt återbesök om ett år, är mina vänners betydelse. Jag har hela tiden haft vänner som accepterat mig för den jag är, stöttat mig och fått mig att rasera inre murar. Fått mig att leva ut, att bara vara jag.

Det är en sak att veta vem jag är, en helt annan sak att bryta normerna, och leva efter sitt innersta. Att göra det helt på egen hand kan inte vara lätt. Jag har den senaste tiden, nu när utredningen närmar sig sitt slut funderat mycket på det här. Och inser att jag är lyckligt privilegierad, som har haft förmånen, turen, lyckan att träffa så fina människor, som blivit mina vänner, som gett mig kraften att i alla lägen följa mitt innersta väsen. Att alltid vara mig själv. Som accepterat mig för den jag är, och genom sin ärlighet, lotsat mig fram genom livet.

Hormonerna förändrar mig, en viktig förutsättning för att kroppsligt kunna bli den jag mentalt är. Men det innebär också till viss del att jag måste lära mig livet på nytt. Och även där kommer mina vänner in, som kan svara på mina funderingar. Jag är så glad över att vara jag. Att äntligen känna sig hemma. Och bättre blir det, när mitt liv fulländas. Och nej, jag är inte så naiv att jag tror livet blir en dans på rosor. Men möjligheten till det kommer att finnas då. Hur det blir efter operationen är då något som helt ligger i mina egna händer. Då finns inget kroppsligt hinder längre, och framtiden är min egen.

Ni har i tidigare bloggar kunnat läsa om mina två första besök hos min samordningsläkare. De första stegen i den tvååriga utredningen, vars första år enbart består av utredning hos psykolog, läkarbesök och kuratorsbesök. Nu väntade nästa steg. En psykologutredning inom ramen för transsexuell utredning, som det stod på kallelsen.

Fredagen den 31 augusti 2012, klockan 13:00. Mitt första besök hos en psykolog överhuvudtaget. Såvida inte den där militären på mönstringen verkligen var psykolog, vilket jag starkt betvivlar. Det här var ju dessutom en mycket viktig del i utredningen. Här skulle det fastställas vem och vad jag är. I början ses man som könsdysforiker. Det är inte alla som är genuint transsexuella, och vill göra en könskorrigering. Något som inte går att göra ogjort, så det gäller att alla parter är helt säkra på diagnosen. Det handlar ju främst om att jag ska få ett så bra liv som möjligt.

Naturligtvis var jag därför spänd och nervös inför besöket. Jag måste för första gången i mitt liv lämna ut mig själv och mitt innersta inför en främmande människa. Vilket bara i sig är en skrämmande företeelse, men i det här fallet också av en avgörande betydelse inför fortsättningen av utredningen. Det var med andra ord viktigt att jag visade henne vem jag är. Att bara släppa alla spärrar och ge ut sig själv totalt.

Första besöket fick jag svara på alla möjliga sorters frågor, muntliga och skriftliga. Berätta om mig själv och mina upplevelser naturligtvis, och svara på frågor under tiden. Efteråt kändes det nästan lite skrämmande, hur skicklig hon var. Hon läste av mig helt. Jag hade en djupare insikt om mig själv efter det besöket. Bara det känns lite overkligt.

Ett moment var det där klassiska, kort med färgklumpar. Och frågan vad ser du i bilden. Det var ganska svårt att ställa om, att inte skratta, utan ta det på allvar, vilket det ju också var. Men det gick, och jag hittade till och med ett litet mumintroll som inte ens psykologen sett förut.

När besöket närmade sig slutet, så berättade hon att det brukar vara minst tre, oftast fyra besök hos henne innan utredningen var klar. I mitt fall skulle det bara bli tre. Hon hade redan sin diagnos klar, och de två kvarvarande besöken var till för alla tester avseende min mentala kapacitet. Hon visste redan att jag var klart genuint transsexuell. En väldigt befriande känsla, då hennes diagnos är den tyngst vägande, den viktigaste.

De följande två besöken bestod av alla möjliga sorters tester. Muntliga, praktiska och på dator. Alla började enkelt och stegrade svårighetsgraden succesivt. Först efter att alla testerna var avklarade, berättade hon att testerna fortsatte bara så länge man klarade av dem. Blev en nivå för svår bröts det där. Nu fick jag veta att jag hade kört alla tester till sista steget, hon var lika slut som jag var. 

Hon lät mig även veta att jag aldrig förstått min egen potential, och att jag inte borde ta ett jobb som flygledare till exempel. Tydligen analyserar jag allt innan jag bestämmer mig för hur jag skall göra eller svara på en fråga. Och jag fick även veta att jag tydligen är intelligent, vilket överraskade mig själv.

Och just det ledde till lite oväntade reaktioner hos mig själv. Först tyckte jag det var roligt och talade om det, men ganska snart tog jantelagen över och jag skämdes nästan och pratade inte om det. Fånigt egentligen, jag är ju den jag är. Varför ska jag skämmas över en sån sak. Räcker att min kropp är ett gissel. Mitt huvud är jag nöjd med.

Mycket har hänt med mig sedan de där besöken, och jag är numera väldigt öppen och trygg med mig själv. Skäms inte över vem och hur jag är. Jag är jag, helt enkelt. Ni får ta mig som jag är, jag kommer aldrig mer låtsas. Nu är det bara en detalj som återstår att göra, för att mitt liv ska bli så fulländat som det går.

En enda gång blev jag ställd inför en fråga. Hon undrade om jag funderat över min sexualitet, och om den skulle ändras efter operationen. Jag blev helt tyst när frågan ställdes. Det där är något jag aldrig tänkt på. Det har ju aldrig handlat om  min sexualitet, bara om min identitet för mig. En kvinna i en mans kropp.

Sedan ett par månader tillbaka har det funnits en uppmaning om att uppdatera programmet för min blogg. Jag var på väg att göra det i början på januari, men så blev det inte. När jag tryckt på den uppmanande texten att uppdatera, börjar den med ytterligare en uppmaning. Spara all data i en backup!

Jaha, och hur gör jag det? Det stod det inte ett ord om. Frustration och oro. Innebär det att jag kan förlora alla inlägg när jag uppdaterar? Ingen aning, så jag lade ner det hela för stunden. Kändes liksom väldigt osäkert. Och vetskapen om att de flesta tolvåringar säkert vet hur man gör en backup på all data, kändes så där kan jag säga.

Varje gång jag varit inne på min blogg, för att skriva något nytt om mitt liv, har den där förbaskade uppmaningen fullkomligt skrikit åt mig. UPPDATERA! Och visst, jag måste till slut göra det.

I fredags frågade jag en kollega om hur gör man. Bara att gå på inställningar sa han. Och det gjorde jag. Inte ett enda ord om backup. Massor av annat som också verkade invecklat fanns där. Men ingen backup funktion. Tillbaka till ruta ett.

Lika bra att googla frågan då. Borde finnas någonting om det, kan ju inte bara vara jag som sitter där som ett räddhågset frågetecken. Mycket riktigt så fanns det flera sidor med hur det går till. Och en sida såg extra bra ut, så den gick jag in på och började läsa.

Blev jag säkrare och minder orolig tror ni. Glöm det! Visserligen stod det exat hur jag skulle göra. Gå in på verktyg och exportera. Ha! Busenkelt! Tills jag fortsatte läsa ja! Det stod dessutom att jag borde testa på testsidan först utifall…… Eller så kunde jag vara en av de kyliga och uppdatera ändå. Vilken sabla testsida då? Driver de med mig.

Igår tröttnade jag och bestämde mig för att nu skulle det uppdateras. Men efter alla konstiga uppmaningar om backup och testsidor, var jag väldigt osäker. Så för säkerhets skull kopierade jag alla bloggar och sparade i Word dokument. Tog en stund att göra, men jag ville inte förlora allt jag skrivit.

När allt var kopierat, gick jag in på verktyg och exportera. Några sekunder senare fanns det en backup fil sparad på min dator i något konstigt filformat. Vem hittar på alla obegripliga bokstavskombinationer inom datavärlden? Kändes som om programmet lipade åt mig efter all tid med att kopiera det jag skrivit hittills.

Nu var det bara att uppdatera, så jag tryckte på ikonen för uppdatering. Ytterligare några sekunder senare, visas en sida som hälsade mig välkommen till den uppdaterade versionen av programmet. Jaha, ska jag läsa en massa först eller vadå? Uppdateringen, vart tog den vägen? 

Längst ner på sidan fanns det en sån där ikon igen. Gå till startsidan, stod det. Vad nu, tänkte jag, måste jag börja om? Nåja, bara att lyda den nya uppmaningen då. Så jag tryckte på den där fåniga ikonen och förväntade mig att komma tillbaks till den gamla retfulla uppmaningen om att uppdatera.

Tror ni att det blev så? Inte då! Allt var nytt och uppdaterat och snyggt. Sammanlagt hade det tagit mig mindre än en minut att göra en backup och en uppdatering. Snopen, satt jag där förundrad över hur enkelt allt egentligen var. 

Nästa gång det ska uppdateras vet jag däremot inte hur det är med den där testsidan i alla fall, så något frustrerad är jag dock fortfarande. Jag vill bara blogga, inte studera till data expert. Tydligen krävs en viss kombination av de två, suck.

En ganska lång tid utan en liten blogg. Känns konstigt. Att skriva om mitt liv har blivit ett nytt inslag som etablerat sig som ett behov. Så nu måste jag bara. Det känns som om mitt liv går i expressfart just nu. Så mycket händer runt omkring mig. Och med mitt nyfunna lugn och livsglädje, kastar jag mig fullkomligt in i alla möjliga händelser. Behovet av att leva är enormt stort.

Inser ändå att tempot är lite för högt just nu, men vad ska jag prioritera? Ingen aning, men vetskapen finns där. Och mina drömmar och planer inför framtiden kommer kräva sin tid alltmer. Till att börja med finns högskoleprovet i april med som en milstolpe. Det som förändrats så markant, är just tron på att det mesta i livet är möjligt. Om jag vågar, tror och verkligen gör vad jag kan för att nå mina mål.

Jag förstår så väl, om någon tycker att det är naivt att tro så. Att det mesta är möjligt. Men jag har insett och accepterat det faktum, att det absolut största hindret är jag själv. Med tanke på allt jag gjort och genomgår på min resa, är det märkligt att det den insikten inte kom förrän nu. Att oron inför framtiden och utgången på min resa, så kraftigt påverkade den nu så självklara tron på mig själv.

Ser jag tillbaka på de senaste fyra månaderna, blir jag överväldigad, förvånad och smått chockad. En tid där inre barriärer och murar fallit som löv för vinden.  Och aptiten på livet och allt det kan ge, har växt med oanade proportioner. Tankar som varit helt omöjliga innan, är helt plötsligt lockande och fullt möjliga.

Det känns som om jag vaknat upp ur en lång dvala i gryningen, och allteftersom solen stiger och ljuset infinner sig, ser jag världen, livet och allt det har att ge. Och jag känner mig äntligen redo att ta för mig av allt som finns där ute. Ändå har jag inte nått slutmålet på resans första del. slutliga självförverkligandet. Operationen, könskorrigeringen. Men jag förstår ännu mer nu, hur nödvändigt det här är för mig. Hur otroligt stor min livsglädje kommer vara sedan. Jag lever redan nu upp, trots begränsningarna min kropp åstadkommer.  Så, hej världen, jag kommer nu…..

Nu är det tio dagar sen jag var ner till Karolinska. Dagen då allt släppte och jag äntligen kunde tro och förstå, att det från och med nu bara handlar om byråkrati och väntan. Känslan av lugn och tillförsikt som ersatte all ängslig oro, som inte bara verkar ha slagit rot och bestå, utan till och med stärks.

Nu börjar även tankar och drömmar om framtiden snurra i mitt huvud. Saker som jag hittills ansett ouppnåeliga, drömmar,  börjar framstå som fullt möjliga mål. Till skillnad från tidigare ser jag inte alla hinder på vägen som problem, utan något som kräver insatser för att passeras. Tankarna och målen finns således, och det är bara att börja samla information och lägga upp en strategi.

Det är inte bara målmedvetenheten som vuxit de här dagarna, klarsyntheten växer så det knakar. Jag vet vad jag vill åstadkomma och jag ser mig själv i nya perspektiv, något som fått mig att le och skratta. Insikten får även den mig att växa och bli starkare, och det pinsamma, fatala och banala bjuder jag så gärna på.

Det är märkligt och nästan skrämmande hur oerhört mycket det där besöket har påverkat mig. Att äntligen kunna ta in att det inte finns något som hindrar längre, och andas ut. Hur livet helt plötsligt bara blir underbart, och ytterligare ett års väntan känns lång, visst, men inte frustrerande tröstlös som tidigare. Utan en tid för förberedelser och planering. Något som aktivt kan användas till mitt liv som äntligen är på väg.

Så nu sitter jag här, njuter av det livet har att erbjuda. Nya fransar och ny frissa höjer nivån ännu några snäpp. Jag älskar de där stunderna, när jag bara är och någon pysslar om mig och gör mig finare. Och tur är väl det, det tar sin stund varje gång, men för min del är det bara positivt. Jag är fåfäng och ytlig helt klart. Och jag älskar att bli bortskämd och ompysslad. Och har definitivt inga tankar på att förändra mig. Det är sådan jag är och tänker förbli.

Så var det då äntligen dags. Första besöket på Karolinska Sjukhuset, avd för rekonstruktiv plastikkirurgi. Dagen som jag har haft sådan panik inför. Som jag trodde var näst sista prövningen. Som visade sig vara så mycket mer. 

Att jag skulle vara nervös hade jag räknat med, så jag hade bett en vän följa med. Och tack och lov för det. Med tanke på hur jag kände mig, så tror jag inte att jag hade klarat av det på egen hand. Nu blev jag hämtad med bil, och skjutsad fram och tillbaka, och fick ett konstant stöd hela vägen igenom.

Rent logiskt skulle det inte bli något problem. Visst, det insåg jag säkert någonstans långt där inne. Men när det har sådan stor betydelse inför fortsättningen, så förmår inte logiken att styra känslorna. Något kunde ju gå fel. Skräcken inför ett sånt scenario var fruktansvärt stor. Jag vågade inte tro helt enkelt. Så mycket hängde på det här besöket, och den korta kroppsundersökningen.

Inte blev jag lugnare när vi kom fram heller. Till att börja med så verkar inte bilar vara särskilt välkomna här. Nu var vi tidigt ute, då jag absolut ville vara på den säkra sidan, och inte riskera att komma för sent. Så det ordnade sig till slut, men det tog en stund att hitta en ledig parkeringsplats. Snacka om stressmoment om man är sent ute. Usch, men som sagt, vi var ute i god tid. Så de andra var lugna och gjorde vad de kunde för att lugna mig. Något de ägnade hela resan ner till Karolinska åt egentligen. Panikslagen är en bra beskrivning på mitt tillstånd.

Väl framme så gick det mesta smidigt. Anmälan i kassan gick fort, hitta till avdelningen var inget problem heller. Det blev en god stund i en soffa med surfande och facebook. Nu började det närma sig, och vi gick och satte oss i väntrummet. Då kom nästa chock för mig. En enda läkare var försenad enligt tavlan på avdelningen. Min läkare naturligtvis. Något som inte gjorde mig lugnare. Tänk om han var stressad nu. Hur skulle det påverka mig? Hela 30 minuter sen!

När jag till slut hörde mitt namn ropas upp, kändes det som om allt stannade upp. Som om tiden stannat och alla stelnat i ett moment. Det snurrade i mitt huvud. Hur jag kom på fötter vet jag inte, men i nästa ögonblick stod jag där, och hälsade nervöst. En nigning och en handskakning, för att sedan slussas in i ett undersökningsrum. Det var så skönt att äntligen sitta där, nu var stunden kommen, och det var bara att koncentrera sig på nuet.

Det hela inleddes med en kortare pratstund, om vad exakt minns jag inte, men detaljerna och frågorna skulle komma senare. Jag kan inte ens redogöra för hur lång tid den här inledande pratstunden tog. Nervositeten var alldeles för påtaglig. Men helt plötslig så ville han göra kroppsundersökningen, och min vän fick lämna rummet.

Att han skulle undersöka mitt könsorgan, det visste jag redan, så den delen var jag mentalt förberedd på. Skräckslagen dock, då det är där och då som han fastställer om det går att göra en könskorrigering med mina förutsättningar. Och precis som alla försökt intala mig, så var det inga som helst tveksamheter i den frågan. Att höra dem orden var en enormt befriande och skön känsla. Det som jag uppfattat som näst sista prövningen hade nu passerats, jag var godkänd.

Nu fortsatte undersökningen, något jag inte hade förutsett eller anat. Jag hade inte mer än hunnit dra upp jeansen igen, då han lugnt säger, att då tar vi och tittar på brösten då. Nu hann jag inte tänka så mycket, då det inte bara var att dra upp tröjan typ. Linne, stickad tröja och BH, gör det hela lite krångligare, inte så lätt att ha allting i en hög runt halsen, så det var bara att klä av sig igen. Upptill den här gången.

Så där stod jag nu, med bar överkropp framför en karl, som börjar klämma på brösten, ordentligt och noga. Att efter så många år som man, nu stå där i just den situationen var en väldigt märklig upplevelse. Att klämma på kvinnobröst var ju ändå inget nytt för mig, men att nu någon står och klämmer på mina, var jag inte riktigt beredd på. En ny upplevelse kan man nog lugnt säga.

Till slut säger han nöjt, ja det finns bra med bröstvävnad, så att lägga in implantat är inga problem. Något jag heller inte var förberedd på, men som värmde ordentligt. När jag äntligen fått på mig alla kläder, började han prata om själva operationen, så jag bad honom vänta tills min vän kom tillbaka. Jag behövde ha honom med, då jag ville ha någon med, som kunde lyssna lugnt på allt som sägs, och lättare komma ihåg alla detaljer.

Väldigt fascinerande måste jag konstatera, hur mycket de kan göra och hur, men den biten får ni vänta på. När det händer så att säga. Jag nöjer mig så länge med att konstatera att han var väldigt stolt och förtjust i sitt yrke och det han åstadkommit. Och just det var något som gjorde ett stort intryck på mig.

Nu fortsatte han att prata om den kommande operationen som om det redan var klart, vilket fick mig att undra. Jag har hela tiden varit orolig för ansökan till Socialstyrelsen, att de måste ge sitt godkännande. Nu har alla jag träffat hela tiden sagt att det inte är något att oroa sig över. Men det har ändå inte lugnat mig. Men nu sitter den här läkaren, och förklarar att de i princip måste besluta så som utredningen säger, och den var ju redan självklar i mitt fall. De är Socialstyrelsens expertkonsulter, och deras utlåtande är det som gäller.

Så det som nu var kvar var bara byråkrati, nu var det raka spåret. Operationsjournal var påbörjad, och så fort beslutet kommer från byråkraterna, så bokar de in ett operationsdatum. Det näst sista hindret var alltså i praktiken det sista. Med tanke på att jag inte får ansöka tidigare än 21 maj, så trodde han att sena hösten var en möjlig tidpunkt. Nu började jag äntligen förstå. Det är bara byråkrati och väntan kvar. Ingenting att oroa sig över.

När vi kom ut i väntrummet igen, började allt släppa inom mig, och tårarna letade sig fram, kroppen skakade och jag var otroligt glad över att jag inte åkt ner ensam. Jag hade inte tagit mig hem själv. Ett lugn tillsammans med en stor mängd trötthet började ta över min kropp och mitt sinne. Lyckan jag känner är ofantligt stor, och egentligen spelar det inte längre så stor roll. Sen höst eller vinter. Jag kan vänta. Nu vet jag att det till slut kommer en dag, när jag läggs in för operation.