Det här blir första gången jag skriver min blogg när känslorna ännu kokar av ilska, frustration, ledsamhet och tårar. Vi får se hur det går, om den överhuvudtaget blir publicerbar.

Att födas i fel kropp känns just nu som ett straff från helvetet. Vad jag än gör och vart jag än kommer blandas lycka med smärta och sorg. Ständiga frontalkrockar mellan vem jag är, min kropp och den sk verkligheten. Oförståelse och okunskap i astronomiska mått.

Jag vet att den mest hatade delen på min ännu ej opererade kropp anses som manligt könsorgan. Hade den inte behövts som konstruktionsmaterial vid operationen, så hade jag själv för länge sen sett till att den inte fanns där. Jag HATAR den!!!!

JAG ÄR KVINNA!!!

Nu har jag återigen fått detta förhatliga kastat i ansiktet. När jag förklarar att jag är transsexuell MtF så kommer det som en bumerang. Jaha, du är kille……

Det är lika smärtsamt varje gång. Magen knyter sig, hjärtat skenar i våldsamt tempo och jag vill bara gråta. Överkänslig? Kanske. Jag vet inte. Jag vill bara vara jag. Bli sedd som mig.

Det är inte som när de stirrar, pekar och skrattar. Det är känslomässigt så mycket värre när de verbalt i ett enda ord dödar min identitet. Den här okunskapen och okänsligheten är i skrivande stund lite för mycket för mig. Det är som med allt annat. En droppe gör ingen skada, men fortsätter de komma fylls skålen snabbt. Och självklart är det inte bara den där kommentaren. Att bli kallad han, att vara tvungen att försäkra att JA jag heter Erika.

Jag är ledsen, måste sluta här…..

Den fullständiga lyckan med att äntligen juridiskt bli kvinna är svår att beskriva i ord. Att leva som något man inte är, och äntligen bli officiellt accepterad som sig själv. De där siffrorna i personnumret med sin magiska inverkan.

Nu var det inte bara kan jag säga med att få nytt personnummer. Så många oväntade saker som hände. Frustration många gånger var det. Ilska också att banker och annat lyckades göra en lycklig händelse till en cirkus. Återkommer till det i en annan blogg. 

Det finns andra saker som går på automatik med personnummer. Jag fick ganska snart en kallelse till mammografi minsann. Redan 10 februari hade jag tid inbokad. Var road till en början, hade misstänkt att det skulle komma, men ändå. Inte ens 3 månader efter beslutet om ändrad könstillhörighet hade jag min tid.

Antagligen hade väl systemet skrikit rakt ut. Här fanns minsann en 56 årig kvinna som aldrig kontrollerat sina bröst. Aj aj aj typ.

Tanken först var att jag inte hade haft mina bröst så länge, att det var lite onödigt kanske. Men sen mindes jag att Anna pratat om att även män kan få bröstcancer. Och jag har ju dessutom manipulerat kroppen med hormoner och fått mina bröst på äldre dar. Misstänkte att det nog var vettigt att göra den här undersökningen, en tanke hon bekräftade.

Så den 10 februari i år steg jag in på mammografi avdelningen på Samariter hemmet. Ännu en ny stängd värld som öppnat sig. Gynekologen har jag varit till många gånger vid det här laget. Men det här var första gången här.

Vet inte hur många gånger jag hört kvinnor berätta om den här upplevelsen. Så jag vet hur man som man tänker då. Man är inte ens i närheten av att förstå.

Att ta av sig på överkroppen i ett rum som inte var det varmaste jag varit i. Se den konstiga apparaten med genomskinliga plattor. Påminde om såna där plattor man pressade blommor i som man ville bevara. Fast fastsatta i en monstermaskin från nån science fiction film.

Nåja, det var ändå överkomligt på nåt sätt. Men sen var det dags att ta bilder. Jag har alltid trott att det var en bild per bröst. Jomen visst, tjena. Blåögd helt enkelt. Två bilder såklart horisontellt och vertikalt.

Nu är inte mina bröst de största direkt, men in mellan plattorna skulle de. Och inte hur som helst inte. Hon drog och slet i bröstet för att få det i rätt läge, innan hon klämde ihop det mellan de kalla plattorna. Och gick och ställde sig en bit bort. Själv står man där i en konstig ställning med bröstet fastklämt i en monsterapparat och funderar över vad som händer.

Snabbt byte av vinkel och en ännu konstigare ställning att stå i. Och ett bröst som inte tycker det är speciellt skönt. Hur mycket kan man platta ihop mitt stackars bröst egentligen.

Nåja, ena bröstet klart, dags för nästa. I min enfald trodde jag att det inte skulle vara något annorlunda. Bröst som bröst tänkte jag. Då hade jag inte räknat med att monstermaskinen nog var högerhänt och tyckte det var enklare med mitt vänstra bröst som nyss röntgats.

Jag var glad att det inte fanns nån spegel där. Antagligen såg jag ut som en halvnaken överförfriskad kvinna på fest som lekte charader. På tå, med krökt kropp, med armarna i abnorma ställningar fullkomligt hängde jag i monstermaskinens grepp. Och det blev tre bilder istället för två såklart. Min bröstvårta syntes inte. Något jag inte trodde var möjligt. Det var kallt ju.

Bara någon vecka senare kom kallelsen till cellprovstagning. Tänk vad en siffra kan göra. Nu hoppas jag att ni killar också förstår det onödiga i det för min del. Inte ens efter en könskorrigeringsoperationen finns något att ta prov på. Är ni frågande så kan ni fråga nån tjej tycker jag. Kan vara bra att veta nåt om det kvinnliga könet också. Förlåt kaxigheten, men kunskapen verkar låg många gånger.

Nästan fascinerande hur livet förändras i en svindlande hastighet när man minst anar det. När livet kommer i balans för egen del, så händer saker omkring en som vänder upp och ner på tillvaron. Lite funderar man på det där med ödet, att allt har en mening. Jag mår bra och har kraft att hantera annat runt omkring i precis rätt läge.

En hel del av det jag hade tänkt göra, har fått stå åt sidan till viss del. Tid ägnas åt så mycket viktigare saker för stunden. Men det brinner inte i knutarna, jag hinner det också. Och jag mår så mycket bättre själv av att kunna prioritera det som känns viktigast för mig.

Bloggen och arbetet med föreläsningar får helt enkelt mindre tid än tänkt. Var sak har sin tid. Jag prioriterar att vara här och nu där jag behövs. Förstår att ni är frågande över den här bloggen, men det är ju så att jag är väldigt öppen om mig själv och det jag gör. När det som nu är en del av mitt liv, men inte min person, så blir det kryptiskt.

Naturligtvis hade jag inte behövt skriva den här bloggen, bara låtit det vara. Men det finns en tanke här. Att det vi gör själva, den tid vi använder till andra, kan göra skillnad. Vara betydelsefull. Låta andras tid bli viktigast för oss. Medmänsklighet, vänskap, kärlek… finns många epitet på det som egentligen är så lätt att göra, men som inte alltid finns tyvärr.

Nästa gång är det kanske jag som behöver din tid. Eller du min. Så lätt att bara rusa fram, och undvika det medmänskliga. För empati gör ju att man själv också delar smärtan. Det gör ont i en själv med.

En tanke jag ville dela bara.

Herrguuud så lång tid det tog sen förra bloggen. Det handlar inte om ointresse eller tid. Så mycket har hänt, passerat och upplevts så tillvaron har mer handlat om att komma i balans igen. Man skulle ju kunna tro att när utredningen är klar, socialstyrelsen har gett sitt godkännande och jag fått mitt nya personnummer att allt bara blir en rosenskimrande tillvaro.

Nu är ju inte livet så enkelt. All ängslan, oro och osäkerhet tar på en mentalt. Så mycket mer än jag anade. Jag har varit så långt ner i botten man kan komma under hösten. Att jag fungerat socialt kan jag tacka min väninna för. På något sätt när alla besked är positiva så tappar man greppet. Allt jobbigt tar ut sin rätt.

Nu har jag turen att ha min Anna Mård. Hon fick mig att söka hjälp hos kurator, vilket var det bästa jag kunde göra. Ensam är inte stark, och professionell hjälp ska aldrig underskattas. Vänner som står vid ens sida i motgång är det bästa man  kan ha, men de är också bara människor med sitt eget bagage.  

Nu har det gått en tid, balansen i livet är tillbaka, och beslut har tagits. Ett fokus ligger på det som kommer närmast. Operationen, det största som sker i mitt liv, då min kropp äntligen motsvarar min själ. Och jag har helt andra tankar om min framtid nu. Våga, vilja och ge saker en chans är mitt nya motto. Livet är vad vi gör det till.

Ni kommer märka det mer och mer här, då mitt bloggande kommer bli väldigt mycket mer aktivt. Efter två veckor med i stort sett bara vila, så är lugnet, orken och lusten tillbaka. Jag vill så mycket mer, och ska ge det möjligheten nu.

En lång och ibland otroligt jobbig tid har gått sedan min läkare skickade remissen mars 2011. Utredningen påbörjades 21 maj samma år. Hur mycket som helst har hänt under de två år den pågick. Förändringar kroppsligt och mentalt. När den äntligen nådde sitt slut och ansökan skickades in till socialstyrelsen, trodde jag att äntligen, nu kan jag slappna av. Men herreguuud så fel jag hade.

30 juli registrerades min ansökan. Och nu började nästa väntan. Att alla sagt att det bara är en formalitet i mitt fall hjälpte i två månader. Sen kom ångesten och oron. Innan beslutet kommer finns risken för ett nej. Något som växte och fick enorma proportioner i mitt huvud. Utan min Anna vet jag inte om jag klarat det. Det fanns stunder när orken var helt slut, borta och tankarna vandrade helt galna vägar. Stunder jag bara ville ge upp.

Torsdag 13 november kom äntligen brevet som avgjorde mitt liv. Lyckan var total! Jag är sedan den dagen juridiskt kvinna, och har beviljats könskorrigerande operation. ÄNTLIGEN!!!! Jag får äntligen vara jag. Papper på att jag föddes i fel kropp. Nu kan jag verkligen tänka framtid, utan oroande skuggor. Torsdagen firades, och på fredagen skålade vi, Anna och jag med bubbel.

Naturligtvis fick allt annat andra större proportioner efter detta, och den här helgen har jag låtit frustration, sorg och ilska få fritt spelrum. Måste rensa allt uppdämt inom mig, göra en omstart, få energi. Nu är det en helt vanlig operationskö mellan mig och mitt kompletta liv. Kirurgerna ger mig förutsättningarna, men resten är helt upp till mig.

Det krävdes att någon som står mig så nära som det går, som upprepade det psykologen redan sagt, vilket hon inte hade en aning om, för att jag skulle lyssna och förstå. Lördag 6 december ska vi ha en föreläsning tillsammans, och då ska vi fira ordentligt. Något jag jobbar på att det ska bli vår framtid. amewofc kallar vi oss Anna och jag. En hemsida är påbörjad t o m.

Nu är jag laddad, boostat energi och har ganska klart för mig hur och vad jag måste göra framöver.

30 juli registrerades min ansökan om könskorrigering hos socialstyrelsens rättsliga råd. Ännu inget svar. I drygt två månader klarade jag den här påfrestande väntan väldigt bra. Men till slut brast det, och Anna Mård fick stötta mig och få mig på fötter igen. Att vänta på ett brev som innehåller beskedet om det finns en framtid, tär kraftigt mentalt. Jag har nyligen insett att varje dag när jag kommer hem från jobbet och ska låsa upp dörren, så andas jag inte innan jag har sett posten som ligger innanför dörren. Tidigare har jag blivit frustrerad när jag ser att inget brev finns idag heller. Nu har den ersatts av en stor tomhet, luften går ur mig helt. Tar en stund att komma igång igen.

Varje dag sätter jag mig i köket med ytterkläderna på, och skriver något till Anna. Ett sätt att starta om igen, tänka på annat, och börja fungera igen. För det är ju så, jag måste få min dag, mitt liv att fungera. Det måste bara gå helt enkelt. Så lätt att säga, men så svårt att göra.

Och inte blir det lättare då jag har en tillfälligt intensiv period med diatermi just nu. Att inte kunna raka sig, vara skäggig på jobbet på måndagen, och efter behandlingen ha fullt med små sår och blåmärken är inget som stärker en, tvärtom. Att det blir sådana effekter nu, beror på att hon använder grövsta nålen och tar så många strån som möjligt. Något jag uppskattar, ta död på rötterna är vad jag vill så. Att sitta på tåget skäggig dessutom på morgonen, när det är rusning kräver sin peppning på morgonen.

Nu är ju det här något alla blonda transsexuella MTF har att gå igenom, så det var ändå väntat. Men jag trodde inte att det skulle vara så påfrestande mentalt.

Nu har jag min mentor som ser till att jag tar tillvara på mina ljuspunkter i livet. Innan jag däckade fick jag en inbjudan till en fest jag absolut inte ville missa, vilket hon och jag pratade mycket om. Hon var så klok så hon peppade mig med jämna mellanrum angående festen. Att gräva ner sig i det här läget är så ofantligt lätt gjort.

Jag ville, längtade och deltog på den här festen i Storvik, jag nämner inte deras namn då jag inte har pratat med dem om att det här finns med i bloggen. Men herregud vilka människor! Att först bli kontaktad på vägen dit, med frågan, du kommer väl, sånt värmer.

När man dessutom möts upp på vägen dit med en varm kram, och bara känner värme och välkomnande redan i hallen, då mår man otroligt bra. Och att känna sig helt bekväm på en fest med helt nya bekantskaper kan ta sin tid. Men inte här. Jag är ju annorlunda, transsexuell, och försöker alltid läsa av min omgivning först. Hålla igen på mig själv, vilket kanske överraskar de som känner mig, men jag visar det inte. Ett slags skydd kan man säga.

Något jag struntade helt i den här gången. Jag slog mig ner i en fåtölj, kände mig lugn, trygg, bekväm och festsugen. En helt underbar helg blev det, med människor som har en syn på livet som stämmer väldigt bra med min egen. Och ännu en tjej jag vill behålla en kontakt med, karln hennes träffar jag varje dag på jobbet, en av dem som gör det roligt att jobba. Fast ibland är det synd om honom, jag är ju definitivt inte någon pryd tjej….

Det är just sånt här, och mina vänner som gör att det ändå finns så mycket kraft och styrka kvar att ta utav. Att livet känns underbart.

Idag har det varit en annorlunda dag. Tårar av ledsamhet och frustration på förmiddagen. Naturligtvis fanns Anna tillhands. Och nya tårar av glädje nu på eftermiddagen, då vi pratat en hel del om vänner och vänskap. Jag har det otroligt bra mitt i allt som händer, och väntar.

Det känns som att alla inlägg jag gör, facebook och här, blir färre och med allt längre mellanrum. Och det har ingeting med ointresse att göra, tvärtom. Jag vill så mycket mer än vad jag hinner numera. Våren och sommaren har innehållit så mycket som påverkat mitt liv.

Påverkat är egentligen fel ord. Uppmuntrats att sluta vänta, tro att allt löser sig efter min korrigering. Men så är det ju inte. Jag har mitt liv här och nu, min korrigering kommer bara ge mig en kropp som motsvarar min personlighet, min identitet. Vissa praktiska delar i livet, är naturligtvis direkt knutna till den, som vilket omklädningsrum ska jag använda. En hopplöst omöjlig fråga som håller mig borta från den så nödvändiga träningen. Min gynekolog vill att jag ska styrketräna för att motverka problem med benskörhet. Något som kommer med hormonbehandlingen. Jag har fortfarande inte orkat ta det problemet.

Jag förändras fortfarande dessutom har jag erfarit. Sömnbehovet har ökat dramatiskt, och en vimsighet har tillkommit också. Tidigare har jag alltid haft en total kontroll på dagar och tider som skall passas. Inte haft några som helst problem med det. Så är det inte nu. En gammaldags liten rosa almanacka har därför införskaffats. Där viktiga händelser antecknas, och som används dagligen.

Nu visste jag ju redan innan jag påbörjade hormonbehandlingen, att hela min kropp skulle påverkas och förändras, inklusive hjärnan, så det är ändå välkommet men något tillkrånglande i livet.

Dessutom påverkar det här naturligtvis allting omkring mig. Familj, vänner och bekanta. Den Erika de vant sig att möta finns ju inte längre, hon förändras hela tiden, kroppsligt och mentalt. Och det sista är den enskilt största förändringen. Den kan nog liknas vid en dammöppning. Så mycket som hållits tillbaka av olika skäl väller fram, och jag tar för mig av livet.

Som i allting annat, så behövs det en katalysator för att starta en process. Min heter Anna Mård, och har blivit min absolut bästa vän. Och jag använder ordet vän, då väninna enbart inbegriper kvinnliga vänner. En väsentlig skillnad. Hon ifrågasätter, pushar och uppmuntrar. Och finns där när jag ramlar i en för mig ny värld.

Att leva så länge som man, och sen möta världen som den kvinna jag är, chockerar ibland. Jämnställdheten och kvinnosynen har en lång väg att gå fortfarande. Jag är oerhört tacksam över att det finns starka kvinnor runt omkring mig. Tessan, som hjälpte mig med den här bloggen är definitivt en av dem. Att aldrig acceptera nonsens. Hon sa en gång till mig att det finns flera sätt att vara kvinna på. Något jag bär med mig. Det är upp till mig om jag accepterar att bli nedvärderad och åsidosatt bara för att jag är kvinnlig, vimsig, fåfäng och värdesätter annat än flashiga fälgar på bilen för tjugo tusen kronor. Och det gör jag inte. Jag är bevisligen långt mer intelligentare än de flesta omkring mig.

Att jag älskar kläder, smink , smycken, fina saker och färger, förändrar inte det. Jag värdesätter och prioriterar annat helt enkelt.

Så skälet till att bloggarna blir färre och glesare är helt enkelt att jag lever och mår så bra det går innan korrigeringen är genomförd. Livet är till för att levas, njuta av.

Återigen har det gått en längre tid utan en blogg. Inte på grund av tappat intresse, det försäkrar jag. Men mitt liv har börjat gå i nån slags expressfart. Det är så mycket som händer just nu. Utredningen är avslutad och jag har jagat och tjatat lite på teamet att ska skicka in min ansökan. Jag vet inte i skrivandes stund om den har kommit till socialstyrelsen än. Det är nästa steg i livet. Deras godkännande och sen operationskö, är vad som väntar. 

Och helt plötsligt blev dagen helt annorlunda än vad jag tänkt mig. Satt på upptåget på väg ner till Uppsala, då jag får veta att det blir buss från Tierp. Inte ett dugg roligt. Jag har som vanligt fått ta en semesterdag för att åka ner och få ännu en behandling med diatermi. Nu riskerar jag att missa den behandlingen och en dyrbar semesterdag går till spillo. Åk kollektivt säger alla som tänker på miljön. Undrar om de verkligen gör det själva. För det fungerar inte så där fantastiskt bra kan jag säga. 

Mycket har hänt sedan senaste bloggen. Jag har börjat leva ut på alla plan. Tar för mig av livets alla njutningar. Och jag har upptäckt att de enda gränser som finns är de jag själv sätter upp. Nu är det väldigt lätt att säga att man ska våga leva efter sin egen känsla, men egen rädsla, brist på tro på sig själv och sitt egenvärde gör det hela till en stor omställning. Jag har passerat det stadiet nu, och det kan jag säga. Utan min Anna Mård hade jag inte klarat det. Att hela tiden, steg för steg bli uppmuntrad, peppad och stärkt är något som behövs under den fasen. Och att alltid ha någon som jag kan prata med om allt jag upplever och känner. Som alltid har den tiden för mig.

Jag var med i Vårruset i år igen. Förra året deltog jag för första gången, på hemmaplan i Gävle. Två dagar efter det att jag började med hormoner. Första frossan och temperaturväxlingen kom den dagen när jag skulle hem från loppet. I år var jag med och gjorde Vårruset tillsammans med mina vänner i RFSU Jämtland uppe i Östersund. En tanke föddes att jag kanske skulle åka runt i Sverige och delta i olika städer år för år. 

Till midsommarhelgen var det dags för ett nytt besök i Östersund. Bara ett par dagar innan tyckte Anna och jag att det var en bra idé. Så med massor av tur lyckades jag ordna tågbiljetter. Börja sakna bilen mer och mer måste jag erkänna. Den helgen blev något ingen av oss ens hade kunnat fantisera om. Min finkänslighet hindrar mig från att ge er några detaljer. Men den innehöll nog det mesta. Fest, killar, vin etc, cigaretter och snus. En hel del prata också och ett par dagar med Annas yngsta dotter. Vi skrattar och mår bra över den helgen nu så här efteråt. 

Om ett par dagar kommer dessutom Anna ner hit och ska bo hos mig ett tag. Hon har semester och mitt hem blir hennes utgångspunkt på den. Vi kommer alldeles säkert uppleva mycket även då. Säkert blir det något att berätta efter den tiden också.

Nu är det en massa väntande som ligger framför mig i livet. 21 maj var det exakt två år sedan min utredning påbörjades. Vilket är minimi tiden som krävs för att kunna ansöka om en könskorrigering. Meningen var att jag skulle träffa min läkare nu i maj och skriva under ansökan, men det gjorde vi redan i mars. Nu tillkom ett besök som är ett nytt inslag i utredningen. Ett återbesök för att träffa psykologen och kuratorn, som gör en bedömning av mitt liv idag. Det besöket gjordes i april.

Min ansökan och läkarutlåtandet färdigställs nu och skickas till socialstyrelsen innan semestertiderna börjar. Självklart önskar jag som alla andra i min situation, att ansökan kunde skickas in samma dag. Men det är viktigt att ansökan blir så bra skriven som möjligt. Den är ju det underlag som socialstyrelsen beslutar utifrån. Minsta fel eller bortglömd detalj kan innebära ytterligare fördröjning, kanske till och med ett nej. Något jag inte vill ska hända. Så det får ta några veckor extra här.

Jag har nog ofta varit inne på att det är så mycket som händer i mitt liv nu. Att det senaste halvåret har inneburit stora och små förändringar i mitt liv. Betydelsefulla och välkomna. Och det bara fortsätter, jag verkar ta nya steg var och varannan vecka. Och det handlar inte bara om min identitet, mitt kvinnliga jag. Jag har börjat leva på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Jag lever ut, njuter och tar för mig av livet. Vet exakt vad, vem och hur jag är idag. Vet vad jag vill göra med mitt liv. Och är ännu mer klar över hur nödvändigt det är med en könskorrigering. Mitt liv kan aldrig bli komplett utan den. Och det känns så otroligt skönt att ha den klara insikten. För det är inte bara en operation som väntar och sen så är allt klart.

En könskorrigering innebär operationer och väldigt mycket efterarbete. Smärta, omställning och antagligen en massa andra saker jag inte ens känner till. Och självklart finns det risker också. Det är ingen liten operation. Men jag vet om det här, vet vad som väntar, att det inte blir en lätt och snabbt avklarad korrigering. Men jag vet också att alternativet, att fortsätta leva så här, inte ens är en tänkbar möjlighet. Det är helt otänkbart och omöjligt.

Helgen som var deltog jag i en kryssning till Åland med mitt jobb. Konferens och umgänge stod på schemat. Jag var inte riktigt upplagd för det här innan resan. Visste inte om jag ville helt enkelt. Men jag åkte med, något jag är glad för. Jag hade väldigt roligt med mina arbetskamrater, bara män då, och det gav mycket rent yrkesmässigt.

Men framförallt hände det andra personliga saker på resan också. Ytterligare några steg framåt i livet. Och jag fick känslor och tankar bekräftade. Ytterligare vetskap om vem jag är, vad jag vill i livet. Jag fick även en känsla, en tanke som jag var helt övertygad stämde på mig helt ställd på ända. Vilket bara är positivt. Självkännedom och livslust är en bra kombination.

Idag mår jag väldigt bra, så bra som det går pre op. Jag lever och njuter efter bästa förmåga. Ni, mina vänner omkring mig, har på olika sätt hjälpt mig fram till mitt liv som jag har idag. Ni har gett mig insikter och ni har peppat och stöttat mig. Fått mig att göra saker jag aldrig tidigare ens skulle ha övervägt. Blogga och föreläsa till exempel. Men nu har jag även tagit steg som för egen del ansetts vara helt omöjliga. Som förvånar mig, men gett mig en livsglädje av stora mått. Som gav ännu mer klarhet, och det är något jag har en enda person att tacka för. Puss, kram och tack Anna Mård.

Återigen blev det en längre period utan en blogg. Det verkar som om jag behöver längre dagar, eller mer ledigheter. Trots en intention att ta det lugnt, varva ner, så verkar det ändå bli det motsatta. Mycket av tiden fram till sista april ägnades åt eftertanke. Allt som hänt i mitt liv, minnen, händelser och känslor. Skälet till det var att jag lovade att göra en föreläsning om mig och mitt liv uppe i Östersund. RFSU Jämtland som haft en stor betydelse för mig tidigare frågade om jag kunde tänka mig det. Nu har jag sedan en tid tillbaka tankar om att göra just det efter operationerna.

Efter så många år med en fasad, ett dolt liv, så vill jag aldrig mer låtsas vara någon annan än den jag är. En kvinna född i en mans kropp. Den känsla av befrielse jag har över att äntligen i livet bara kunna vara, är så stor ock stark. Det medför också att jag aldrig kommer förneka att jag är transsexuell, född i fel kropp. Jag är inte en biologiskt född kvinna. Och det liv jag levt har format mig till den kvinna jag är idag. Och jag skäms inte, jag är stolt över att vara jag. Det innebär dock inte att jag är glad och lycklig över att det blev så här. Jag är arg, besviken, ledsen och frustrerad över hur grymt livet kan vara. Att just jag föddes i en kropp som inte är min. Men jag kan inte förändra det. Mer än att korrigera min kropp så gott det går. 

Jag är aktiv i RFSU, vi sysslar med bland annat information om allas rätt att vara, och jag vet att många i min situation inte vill prata om det här, bara vill vara den kvinna eller man de är i själ och hjärta. Och jag förstår och respekterar dem för det. Men det innebär också att jag känner ett ansvar att träda fram, visa upp hur ett liv som transsexuell kan vara. Berätta om mina känslor, mitt liv. Syns vi inte finns vi inte. Så därför vill jag föreläsa. Omedvetet har jag ofta pratat öppet om mig själv, vilket speciellt en vän uppmärksammat. Att jag gärna står där i centrum och pratar. Inte bara om mig, utan även om andra frågor som jag tycker är viktiga. Något jag äntligen kunnat ta till mig, och använda mig av.

Men sista april ville jag göra ett undantag från det här med att vänta till efter operationerna. För min egen skull, för att jag så starkt kände att jag ville det. Och jag är så otroligt glad att jag gjorde det just nu och där. Jag var otroligt nervös dagarna innan, hade nästan panik ett tag. Och jag reste dessutom ensam vilket definitivt inte underlättade, tvärtom.  Ensamheten skrämde mig den här gången. Men väl framme i Östersund, blev jag varmt välkomnad, och aldrig lämnad ensam. De fick mig att känna mig trygg, och bland vänner. Precis som de gjort alla gånger vi träffats sedan jag lärde känna dem i Söråker i höstas.

När jag uttalade första meningarna så undrade jag hur i all världen jag skulle klara av det här. Hur ska jag kunna prata i en timme om mig själv. Jag har läst om hur artister och skådespelare är nervösa och uppskruvade innan en föreställning, och att de ser det som något bra. Något som gör att de är tända och laddade. Jag förstår nu lite av det resonemanget, för väldigt snabbt kände jag lugnet, utan att förlora skärpan. Och känslan av att jag tyckte om att stå där. Trots att jag hoppade över en hel del, stressade på lite, så drog jag ändå över tiden. En timme och en kvart blev det. Så nu vet jag. Jag kan, vill och tycker om det.

Det här var första gången jag gick ut offentligt som transsexuell, så det var en högst ovanlig situation för mig. Affischer med foto och namn på mig gick ut. Något jag hade förstått och räknat med. Även att media eventuellt skulle visa intresse. Vilket också hände. P4 Jämtland gjorde en intervju med mig innan föreläsningen. Inte någon snabb direktsändning, utan ett inspelat reportage. P4 format kallade han det, och det sa inte mig någonting. Nu i efterhand förstår jag vad han menade.

I tisdags sände de intervjun. I två delar, blandad med musik. De använde drygt en halvtimme av sin sändning till mitt reportage. Jag kunde knappt tro att det var sant. Undrade om jag drömde. Jag hade förväntat mig ett nedklippt kort inslag, inte en halvtimme. Dessutom lade de ut mitt inslag med bild och text på deras webb sida. Jag har fortfarande inte tagit in det som hände. Att jag kunde vara av sånt intresse. Det stärker mig inför framtiden naturligtvis, men efter att ha levt ett liv i skymundan är det en omruskande upplevelse.

I torsdags sände P4 Gävleborg samma inslag, en halvtimme drygt. Och med upplägg på hemsidan. Nu med namn och bostadsort i stora bokstäver. Jag är med andra ord definitivt offentlig nu. Inte anonym, och det känns bättre än väntat. Jag vet att det kommer innebära att vissa människor jag inte vill ha med att göra, nu vet vem och vad jag är. Att jag måste tänka mig för ännu mer framöver. Att riskfaktorn höjts. En av baksidorna i en värld som säger sig vara öppen, men inte lever efter det. Men det är ju också ett av skälen som gör att jag känner ett ansvar att gå där framme i täten, för en mindre transfobisk värld. Nu har jag så många vänner omkring mig, som stöttar och älskar mig för den jag är, så jag känner mig stark och vet att jag alltid har någon att vända mig till dagarna som är jobbiga.