Ja, det här hade jag aldrig trott om någon sagt det för någon månad sen. Att jag skulle äta fiskbullar. De där konstiga mer platta än runda bullarna med en konsistens jag inte ens kan beskriva. Tuggmotstånd? Knappast då. 

Hur gick det här nu egentligen till. Jag vet inte, i alla fall inte mer än att det helt faller tillbaka på Anna Mård. Men om det är min styrka att omvärdera min bestämda inställning av äckel inför den här kulinariska maträtten. Eller om det är Anna som envetet manipulerat min hjärna om hur fantastiskt goda de är. Psykologisk enveten och metodisk manipulation.

Hur gick det då? Jodå, de slank ner och min sårade stolthet förbjuder mig att erkänna vad jag tyckte. Och beroende på er inställning till dessa egendomliga bullar så växlar jag mellan omvärdering och manipulation som skäl till att de blev min middag idag.

Kommer det hända igen undrar ni säkert, men det tänker jag inte tala om nu. Först ska det här smältas, eller ja de var väl nästan det från början i och för sig. Eller är det stoltheten igen? Hmmm, slutar nog här tror jag.

Studiecirkeln blev uppskjuten då antalet deltagare var för få än så länge. Nåja, boken får ta form utan den helt enkelt. I gengäld händer det så mycket annat. Lite av ett skenande tåg. Människor försvinner och tillkommer, bestämda saker blir helt plötsligt obestämda. Jaha vad är nytt i det i livet tänker du. Och så är det naturligtvis. Bara att hänga med och vara flexibel här.

Som tur är så är mitt liv stabilt och lunkar vidare enligt planerna. Så allt det som nu sker runtomkring är absolut hanterbart. Misstänker att ni får läsa en del i pressen så småningom. 

Nya bekantskaper som man lätt tar till sig är alltid roligt att träffa. Idag gjorde jag det över en fika på stan. En mycket trevlig stund blev det, massor av prat och en del jagande av napp. Inte min då, så lätt får ni inte tyst på mig. Men dröm på ni bara…. 😀

Ämnet parfymerade bindor dök upp idag. En tanke som dök upp var för vem? Närgångna hundar tror jag inte uppskattar den tillsatsen av doft i alla fall. Och övriga intressenter ville jag inte tänka på. Min hjärna censurerade snabbt det som dök upp. Men seriöst. Halva jordens befolkning har mens mer eller mindre regelbundet, så kan vi inte bara låta det vara den naturliga del av livet det är. Hade känts mer berättigat med kostnadssubvention. Men det är väl viktigare att subventionera Viagra….. 

Söndag och hyfsat fint väder ute. Trött och konstigt nog lite dagen efter sliten efter en lång dag och sen natt hos en väninna. Massor med prat, skratt, allvar och lite bubbel. Delvis äcklig också, ämnet hamnade på nejonögon en stund……uuuäääääkkkk.

Använde Skype för andra gången igår med, börjar hinna ikapp utvecklingen typ. Via min telefon dessutom. Fascinerande men så härligt skönt att det finns. Ville sända en hälsning från världens gosigaste kanin till Anna. Och från mig också naturligtvis. Följer hennes äventyr därnere i Spanien, och gläds över hur bra hon lyckats med sin dröm.

Oooops! Vilken fin klänning! Förlåt, kom av mig. Reklam på TV i bakgrunden och hon hade en såå fin röd klänning. VILL HA!!!! Hmm, blir till att leka detektiv sen. 

Det har varit en vecka som bjudit på mycket. Diatermin igång igen, berättarcaféet, kurator och idag styrelsemöte. Pride har dykt upp dessutom, inte i den form tidningarna skriver om i Gävle då. Och jag har blivit äldre också. Den dagen började med mitt första Skype samtal och det var såklart med Anna.

Jag är så tacksam över att livet landat nu, att lugnet och insikterna finns här. Även min kurator ser den här utvecklingen. Att jag nu bara njuter av livet och väntar på det där samtalet. Ingen oro, inga funderingar bara en självklar insikt om att det är på gång nu och det blir som det kommer. Inte att förväxlas med likgiltighet, åh nej, tvärtom. Men det är så självklart och den enda vägen, så jag tar varje dag med ett leende.

Det som är väldigt annorlunda nu är ändå den starka lusten att skriva. Ännu en insikt jag har erhållit om mig själv. Märkligt hur man kan förneka och misstro sig själv så mycket. Kuratorn hade en tanke om att just det här är en anledning till att lugnet landade så permanent nu. Inga mörka moln som gömmer sig i bakgrunden. Som dessutom var väldigt nära att förstöra något väldigt betydelsefullt i mitt liv. 

Det som passerat kan vi inte ändra på. Enbart dra lärdom av. Och framtiden är inte skriven än. Min kurator pratar ofta om att vara här, leva nu, inte redan vara långt där framme. Och hon har så rätt. Det är viktigare att njuta och vårda nuet och ta det som kommer imorgon. 

Tisdag morgon och tidigt är det. Diatermi idag, en timme med Matilda och nålen. En tur till Uppsala orakad, alltid en påfrestande upplevelse varje gång. Men det är ett måste och finns ingen annan väg.

Morgonens fundering är ändå den där konserven med fiskbullar. Vad????? Alltså hur gick det där till? Hade min hjärna kafferast just då i affären. Jag slår ifrån mig och skyller på psykologisk påverkan från omgivningen. Tillfällig svaghet eller nåt. Ska bli intressant att se hur länge den kommer stå där? Kommer jag att äta dem? Det visar sig snart, eller inte.

På TV och andra medier så fortsätter bilder och reportage om flyktingkrisen. Och jag slås av hur rapporteringen styrs av olika politiska agendor. Det vinklas och presenteras på väldigt utstuderade sätt. Det gäller att inte ta allt som en sanning. Det här är en katastrof, en kollaps i det sk moderna samhället.

Måndag kväll, ännu en solig dag visserligen lite moln som passerar förbi. Sista dagen på en lång lugn period. Nu drar höstens alla aktiviteter igång. Känns bara bra, rätt tid och läge. Jag känner mig laddad för allt som kommer.

Imorgon så kör diatermin igång igen. Det har varit lite rörigt där ett tag. Ägarbyte och ny inriktning. Var en del oklarheter där ett tag. Men det löste sig, så imorgon blir det en timme hos Matilda. Personkemin stämmer så bra där. Jag trivs väldigt bra med henne och känner mig trygg.

Det börjar även bli dags för planeringen av föreläsningen i Rättvik. Fyra entimmes föreläsningar för gymnasieungdomar. Ett helt gymnasium delat i fyra grupper. Något att bita i, men det sporrar mig bara. Jag vill det här och det kommer gå hur bra som helst. Självförtroendet är på topp kan man lugnt säga.

Så mycket har passerat sedan den där första dagen som mig själv sensommaren 2011. Och livet har svängt åt alla håll och kanter. Jag har kastats fram och tillbaka i känslor och tankar. Drivit åtminstone en väninna till bristningsgränsen ett antal gånger. 

Och helt plötsligt så har allt ramlat på plats. Lugnet och målmedvetenheten infann sig och allt blev så klart. Insikter och självklarheter blev så uppenbara. Nu är det rensat och klart och jag välkomnar min bästa höst ever. 

Sitter ute idag igen och förundras över färgväxlingarna som hösten för med sig. På nåt sätt smakar kaffet annorlunda idag. Eller är det luften som bidrar. Ett heltäckande grått molntäcke fyller himlen och hotar med regn. En svag bris drar förbi och får mig att andas in med välbehag.

Temperaturen är ändå behaglig och iklädd min kära Chilla och en jacka i matchande färg så är det ändå underbart. Som en lila färgklick sitter jag där på bron, dricker mitt kaffe och tuggar på ett halvnyttigt bröd med ett hyfsat högt fiberinnehåll. Intalar mig att jag i alla fall nu äter bra och nyttigt. Ett självbedrägeri säkert. 

Någon enstaka fågel tar upp sin sång, låter nästan anklagande över att den varma sommaren nu lämnat oss för kyligare tider. En fundering dyker snart upp i mitt huvud. Hur vet fåglarna vilken melodi de ska kvittra? Eller ja de där kråkornas kraxande visar att alla inte vet tänker jag med ett illa dolt fniss.

Nu bryts tystnaden och fågelsången av en ångvissla. Och mina tankar tar helt andra vägar. Grannarna springer och människor har samlats vid järnvägsbron. Jag förstår precis ingenting. Sitter kvar där med ett förvånat ansiktsuttryck. När uppståndelsen äntligen är över så får allt sin förklaring. Något som de kallar ett Märklintåg har passerat, och det ska tydligen vara något väldigt sensationellt och märkvärdigt. Ja, det tycker jag också. När leksakstågen tar sådana proportioner så är det verkligen hysteriskt. Vem och hur är frågor som snurrar runt i huvudet.

Helgen har bara börjat och den ska få bli en lugn helg. En helg för reflektion och vila. En lyx jag har kunnat unna mig en längre tid nu. Men nu när hösten kliver fram så börjar även mitt engagemang på olika fronter starta upp. Och samtidigt har jag ständigt min telefon i min omedelbara närhet. Ett av mitt livs viktigaste samtal väntar. Trots att jag vet att det tidigast kommer i slutet av månaden så är jag ändå redan i vänteläge.