Lite förkyld eller allergisk, inte riktigt klar över vilket. Aldrig funderat speciellt över det, men andra har väckt tanken hos mig. Inte för att det förändrar något i mitt liv men vetskap är något som tilltalar mig. Varför, av vilket skäl det är som det är.

Jaha, och där kom gräsklipparen dundrande då. Ett monster som sveper förbi mina fönster, vrålande som en brunstig kamel, eller som en alkoholmättad, testosteronstinn man på krogen en sen natt på dansgolvet. Tur att jag inte påbörjat min morgonrutin ännu då han har full insyn från sin position i monstrets hytt när han fladdrar förbi som en påstridig skugga, lite hotfullt och irriterande. 

En sen och jobbig morgon tänker du kanske nu. Inte alls! Jag vaknade redan kl 06.00 imorse av larmet som fick telefonen att fara omkring på bordet bredvid sängen. Kan inte förstå hur jag kunde undgå att vakna av det där igår. Förutom att durra, fara omkring och låta högljutt i minst en minut, så är den förinställda signalen inte i min smak. Går att ändra tänker ni såklart. Japp, varsågod min vän tänker jag. 🙂

Nåja, likt en katt låg jag förnöjt kvar en stund, sträckte lite på mig, funderade lite på hur bråttom det var in till badrummet. Tidsrymden mellan känslan av att vara kissnödig och nödvändigheten av att göra något åt det, har förkortats väsentligt. Ännu en konsekvens av de förändringar jag gjort i mitt liv. 

På mina föreläsningar så brukar jag påpeka att mitt tidigare liv på många sätt var en semester i jämförelse. Så mycket enklare både kroppsligt och levnadsmässigt. Mentalt är det däremot som att förflytta sig från helvetet till himlen. För första gången i livet så mår jag bra, hela jag. Att le direkt på morgonen när jag vaknar, av min kropp som gör sig påmind. Se mig själv i spegeln med ännu ett leende som följd. Och då har ni inte sett mig en tidig morgon, nyvaken. Eller jo en del av er har gjort det. Ni har tystnadsplikt!

Nu till helgen så får jag återigen börja röra mig som jag vill, träna och sånt där ni vet. Så det var med blandade känslor jag såg Lollo skena förbi när jag drog upp rullgardinen. Likt en graciös skenande gasell svepte hon förbi i rasande fart, och fortfarande utan att märkbart sakta in vinkade hon tillbaka med ett leende när jag ropade efter henne. Borde nog ge mig ut själv också……. hmmmm, kan vänta en stund, eller dag, eller så typ…..

Jag satt ute en stund på morgonen, men det var lite kallt idag. Vaknade till ordentligt i alla fall. En hare skenade förbi helt plötsligt. Nog samma fart som Lollo. Funderade lite över var den kom ifrån, nu när den var på väg till skogen. Min granne föreslog att den antagligen kom från någon av trädgårdarna vid järnvägen. Mumsat på blommor eller morötter kanske. 

Vid det här laget så började fabriken låta illa igen. Med så mycket luft att göra sig av med så kanske Proviva kan vara något att testa. Vad vet jag, men enligt reklamen så ska det vara bra mot orolig mage åtminstone. Lukta lite började det göra med. Ja, inte av mig då utan fabriken såklart.

Jag hade en tanke om innehållet i den här bloggen igår, om vad vi gör med vårt liv, ställningstagande och beslut. Nu blev det något annat. Lite representativt för mitt liv och mina känslor idag. Jag improviserar och njuter av livet numera. Tar det som det kommer. Carpe diem. Fånga dagen.

En liten godmorgon hälsning från mig idag. Trött sitter jag ute med mitt kaffe. Älskar den här tiden på året. Värmen, solen och alla fina kläder som jag kan ha nu. Inga bylsiga kappor och jackor. Och bikini!!! Äntligen!!! ❤

Första sommaren som hel människa. En kropp jag tycker om. Att kunna se sig själv i spegeln och le. Vilken skillnad i livet. Inte konstigt då att jag oftast verkar le på alla bilder. Att en kropp skulle betyda väldigt mycket visste jag.  Men inte att det skulle påverka så här mycket. Tiden före första operationen känns overklig på nåt sätt. Som ett annat liv. Det finns delar av det jag aldrig vill vara utan. Som alltid finns med mig. Som ger den tiden en mening och lyckliga minnen.

Nåja, snart dags för min livslånga morgonrutin. Några år framåt så är det varje morgon. Och såhär långt så har det aldrig känts jobbigt. Tvärtom, enbart tacksamhet och glädje. Hoppas min hunk till kirurg är extra glad idag. Hans efternamn klingar Isländskt i alla fall.
Hannes Sigurjonsson.

Så tog det nästan en månad igen då. Skärpning behövs känner jag. Det har varit en händelserik månad ändå. Några bitar delar jag med mig av här, några får förbli mina. Jag fick en stund på Mall of Scandinavia den där söndagen innan inläggning på Karolinska. Desigual och Victorias Secrets. Nu blev det inte ett par jeans som tänkt. Det blev tre stycken och två leggings. Oooops så det kan bli. Men de var sååå fina. Och trosor från Victorias. Skillnaden mellan de trosorna och de som väntade på KS, ja jag saknar ord.

Det kändes nästan som att komma hem när jag steg in på KS. Och träffa mina syrror igen. Blev några kramar och igenkännande hälsningar där. Den här gången behövde jag inte fasta i varje fall, en tacksam skillnad. Och inget lavemang heller, bara den där Descutan duschen morgon och kväll. Mitt hår tycker inte om det. Fick dela sal med Patricia som skulle få sin första operation och två äldre krutgummor. Jag hörde när de höll på med den ena tanten som mest skrattade och försökte samtidigt som det märktes att hon hade ont. På natten innan kunde de knappt röra henne. Nu frågade de den där standardfrågan, hur ont har du på en skala 1 till 10. 10 sa tanten direkt. Då hämtade de morfin. Vilken tant alltså.

Min hunk till kirurg dök upp på morgonen innan operationen och pratade lite. Kollade med tjejerna sen hur det var med honom. Snygg fru och två barn fick jag veta. Typiskt sa jag, och de höll med. Fick veta att underlivet skulle ta 22 minuter, och min hjärna började direkt fundera på hur de kan veta det så exakt. Om det stämde vet jag inte av förklarliga skäl. Brösten vet jag inte, det sa de inte så mycket om så. Däremot ritades det och mättes grundligt innan jag fick gå in till operationssalen. Trots att det var precis 6 månader sedan den första operationen, så utbrast sköterskan på OP med ett leende, men heeej dig kommer jag ihåg. 

Andra gången i livet som jag blev sövd, och det var inte lika läskigt den här gången. Allt kändes tryggt. Fascinerades mest av att det var så många människor därinne i op salen. Och sen skulle mina två kirurger dit också. Nu blev det som förra gången igen. Jag fick ligga kvar ett bra tag på uppvaket med en apparat som larmade gång på gång. Den tyckte inte om min puls tydligen. 

Nu gick allt som det skulle och jag hade förväntat mig det, så jag tog det lugnt bara. Tänkte mest på mat och kaffe jag. Vilket också väntade när jag kom ner. Tog medicin mot illamående för säkerhets skull. Så det inte skulle bli som sist. 

Hmmmm, börjar bli sent. Tanten, 7 månader gammal behöver sova. Så jag sätter punkt här. Fortsättning på månadsrapporten kommer, väldigt snart lovar jag.

Fredag morgon, och jag sitter här och reflekterar över den senaste tiden. Och hur mycket resan till Marbella gjort för mitt självförtroende och mod. Jag gjorde det och jag kunde, men framförallt så njöt jag av allt. Datorn var med då jag innan trodde att det skulle bli mycket tid på hotellet. Men så blev det inte, tvärtom. På den här korta tiden hann jag utforska staden ganska mycket. Jag tog till och med lokalbussen ner till Puerto Banus på måndagen. Det regnade den förmiddagen och det ligger upp mot en mil söderut. Jag såg en skylt som a 7,2 km i utkanten av Marbella. 

Väl där så var ett stort köpcenter mitt mål. El Corte Inglaes som ligger nära hamnen med alla lyxbåtar. Och miljön märktes även där. Jag tillbringade några timmar där innan jag flydde, med en ny handväska inköpt. Shopaholicen i mig tog sakta men säkert över, så det var lika bra att fly. Så jag gick ner och tittade på båtarna i hamnen och fönstershoppade lite istället. Hamnade på en bar till slut, där en drink råkade hamna på mitt bord. Känner mig helt oskyldig….. 😀

Men då sprack himlen upp, solen tittade fram. Så efter en lyxig middag gick jag strandpromenaden tillbaks till Marbella. En helt underbar promenad i solen, med havet vid min sida. En sån där gång då man är väldigt glad över att det är en bra bit att gå. En fantastisk dag för sinnet och självkänslan. Jag hade gjort allt det här på helt egen hand. 

Vaknade tidigt på morgonen hemresedagen med de vanliga tankarna som min hjärna automatiskt har spottat fram sådana här gånger. Tänk om jag missar taxin, bussen till flyget, tänk om jag missar flyget osv. Men bara en kort stund den här gången. Istället så dök andra tankar upp. Som att ja då tar jag väl en taxi till flygplatsen då, och missar jag flyget så bokar jag väl en ny flight då. Och somnade om igen. Så helt klart har jag växt av den här upplevelsen, En ny ensamresa finns redan i tankarna. Väl hemma så stod en bricka med godis, dryck, blomma, ljus och gratttiskort och väntade från Anna. Helt i rosa. Varm inombords satte jag mig i soffan med ett glas och bara log.

Nu har jag varit hemma i lite mer än en vecka, och det har varit fyllda dagar. Diatermi såklart och nåt möte med, kuratorn har besökts också. Helgen var det Mellofest hos Jonna, tillsammans med tjejer som betyder väldigt mycket för mig. 

De senaste dagarna känns nästan overkliga. Och likheten med veckan innan min stora operation blev nästan kusliga. Jag fick ett samtal från lokalradion i tisdags morse, med en fråga om jag kunde vara med i radion samma förmiddag. Vilket jag var såklart. Självkänslan är på topp sedan resan.

Det var i tisdags, och dagarna efter var det föreläsningar som stod på agendan. Älvboda Friskola i onsdags och Västerbergs Folkhögskola igår. Idag är det middag med teater tillsammans med Anna som gäller. Och på kvällen blir det Pre Pride Party inne i Gävle. Så här såg veckan i november också ut. Radio, två föreläsnngsdagar och ett evenemang inne i Gävle. Till och med datumen stämmer. Den 22 november lades jag in på Karolinska och opererades den 23. Nu läggs jag in på Karolinska nu på söndag 22 maj och opereras den 23. Mina datum i livet numera. 

För er som inte är insatt i det här så är det här med en andra operation helt enligt planerna. Den första är den stora, väsentliga operationen, och vid den här slipar man till detaljerna. Blir antagligen C-kupa Tessan…. 😉

Jag kan nog verka lite avslagen och loj i dagsläget, men det är bara så att jag mår så underbart bra, och känner ett sånt lugn. Jag är äntligen jag, jag njuter, reflekterar och bara är. 

Anna har lovat att vi ska stanna till på Mall Of Scandinavia på söndag. Jag har snöat in på Desigual totalt och vill ha ett par jeans till min handväska. Ja, ni läste rätt, till min handväska. Är väl en helt naturlig och självklar tanke tycker jag. För mig är det stoppet som att besöka paradiset, för Anna det motsatta nästan. För min skull hon gör det.

Ja, jag är välsignad med underbara vänner i mitt liv. Väninnor som fått mig att växa, att våga. Älskar er <3

Så sitter jag här i apelsinlunden i Marbella Spanien. Bara jag dessutom. Alldeles själv. Låter säkert inte så märkvärdigt då tycker ni kanske. Men för mig är det väldigt oväntat och en stor händelse. Initierat av Anna Mård igen då.

Saken är den att de flesta av er har nog aldrig sett den rädda lilla Erika. Hon som faktiskt är rent skräckslagen i vissa fall.
Att åka iväg såhär helt på egen hand är ett exempel på sånt som i varje fall gjorde det. Nu sitter jag här, njuter och mår sååå bra. Regnet stör inte alls. Nästan så att det var bra i sig. Nu finns inga tankar på att sola och bada. Bara vara, njuta och se Marbella.

Och dessutom att bo ensam på hotell. Något jag också haft stora problem med. Nu bor jag på hotell, ett enklare men väldigt bra i ett mysigt gammalt område 2 min från strandpromenaden.

Förhistorien till hur det blev såhär lämnar vi därhän. Men någon har sagt till mig att det nog var menat att bli såhär. Att det finns en mening med det. Nu kan jag lugnt konstatera att det var något mycket bra som hände, i alla fall för mig.

I fredags lämnade Anna mig på Arlanda terminal 2, och lät mig checka in på egen hand. Visat mig var och så då förstås.  Men jag gjorde det själv. Lämnat ett bagage och frågat om hur det blir vid mellanlandningen. Jag vet ju inte. Aldrig rest såhär ensam tidigare.
Flygresan ner till Tyskland gick oerhört fort. Satt och pratade med en italienska hela resan. Om livet, barn och arbete.
Hon blev riktigt rejält överraskad när jag i slutet av resan förklarade varför mitt liv är så annorlunda.

Kom till Düsseldorf runt nio på kvällen. Nästa plan vidare till Marbella lyfte tidigt morgonen därpå. Så där hade vi nästa utmaning. Flera timmar ensam på en flygplats i ett annat land. Något som gick utmärkt. Vilket förvånar mig. Hela vägen dit förvånar mig.

På morgonen så passerades tysk säkerhetskontroll såklart. Kroppsscannad och visiterad. Kändes otroligt skönt att bara kunna se det med nyfikna ögon. Jag skäms inte längre över min kropp. Tvärtom! Men oväntad och pirrigt ändå såklart. Tysk effektivitet och allvar ni vet.

Tre timmars flygresa väntade. Passade på att sova för första gången sen jag lämnade Skutskär. Marbella nästa. Framme där kom första effekten av allt. Jag som tidigare varit stressad och nervös när jag ska av planet och hämta mitt bagage, tog det lugnt ut från planet. Och inte nog med det. Jag gick på toa det första jag gjorde innan jag intresserade mig för bagagebandet. Redan här verkade den här resan ge resultat.

Så jag fortsatte i samma anda. Nu hade Anna skrivit ner en planering till mig så jag hade klart för mig hur jag skulle göra nu. Det är nog en viktig anledning till att allt har gått som det var tänkt.

Bagagebandet var typ i andra ändan av flygplatsen, men jag gjorde som Anna sagt och följde strömmen med ett förvånat lugn. Och precis som förutsagts av henne så hamnade jag vid mitt bagageband utan att jag ens funderat på hur och var. Och min väska är inte som andras. Den är rosamönstrad och fin. Syns på långt håll. Också något som jag kan tacka Anna för.

Sen ut från flygplatsen. Till busskuren. Följde samma råd igen och följde strömmen bara. Och köpte min bussbiljett för vidare färd ner till Marbella från Malaga flygplats. Många utmaningar som vunnits nu. Och bussresan, bara att hitta rätt buss och så utan att känna en klump i magen. Och hela bussresan njöt jag av utsikten, landet där utanför.

Väl framme i Marbella så fanns lugnet kvar. Förväntasfull klev jag av och följde planen från Anna. Ut på andra sidan, rampen till höger sen taxi till vänster. Och sen en vindlande färd till hotellet som visade sig ligga i området med mysiga smala gator.

Så nu sitter jag här. Beställt in min andra öl och njuter av miljön och livet runtomkring. Och inser att alla hennes planeringar är grunden till att jag mår så bra här och nu. De gav mig styrkan och modet att bara vara. Nu vet jag att jag fixar det här. Jag kan! Jag vågar! Jag vill!

Och img så blir det nya äventyr. Beroende på vädret så blir det antingen en lång promenad eller lokal buss till Puerto Banus. En utmaning och ett äventyr till. Vid fint väder blir det mest strandpromenaden där, annars shopping i ett större shoppingcenter. Tillbaks till hotellet? Det tar jag där och då. Bara det är något helt oväntat förvånande.

Vilken känsla att ta tåget till Uppsala för första gången sedan operationen i november. Och inte för diatermi. Ett besök på Akademiska Ögonavdelningen stod på agendan. Så med en kropp jag älskar och ingen skäggstubb äntrades tåget. Lycka och harmoni. Äntligen kunde jag bara vara när jag åkte tåg till Uppsala. Åkte en halvtimme tidigare enbart för att hinna njuta av en frukost på Coffeehouse by George på stationshuset innan det var dags för Akkis.

Jag behövde ett recept för mina glasögon. Har haft det bökigt med ett öga sedan i höstas. Ett besök hos en ortopist var planerat. Men här visade sjukvården varför vi ska vara tacksamma för att vara födda i vårt land. Hon lät två läkare titta på mig och dessutom fotograferades ögonen för fortsatt konsultation av fler läkare. Något är inte som det ska och de kan inte riktigt förstå vad. Mystisk som jag är… 😀 Fortsättning följer med rondgenomgång på fredag. Sen hör de av sig igen. Nästan tre timmar ägnade de åt mig. En ortoptist, en sjuksköterska och två läkare. Kostnad för mig…. 110 kr…. vilket är typ ingenting i samma hanget.

Nu njuter jag av ett glas vin efter maten på en mysig lokal nedanför domkyrkan här i Uppsala. För i vårt land får jag inte bara hjälp att vara. Jag har rätten och får vara jag. Och jag har blivit väl omhändertagen även här. Filosoferar över vår svenska välfärd och blir varm inombords. Jag hade aldrig haft ekonomin för att kunna må så här fantastiskt bra i ett annat land. Och om fyra veckor väntar den kompletterande operationen på KS. Jag kanske passerar 1000 kr i patientavgift för båda operationerna. Eller strax under. Hade jag varit född i USA så hade vi pratat om närmare en halv miljon. Och då ingår även bröstimplantat i min kostnad.

Snart ska jag ut på stan och shoppa lite tänkte jag. Tacksam och glad för livet. 

Så var det bara att börja om igen då. Hoppas det går fortare den här gången. Ända sedan den där kvällen då jag blev överfallen så har jag jobbat med min rädsla. Att inte ge efter för den. Att fortsätta leva. Och jag hade kommit långt, omarbetat den till en medvetenhet, en försiktighet, ett undvikande av onödiga risker. Något jag oftast lyckades med. Och njutit av utekvällar, danshak och krogar. Med lagomt lugn men uppmärksam tagit cykeln på kvällen. Fram tills nu då.

Tidigare i veckan fick jag höra om liknande händelser i min närhet. Och nu det som rev upp alla sår igen. Inslaget om Mikael i Brottsplats Sverige igår kväll. Ett avbrutet våldtäktsförsök på en transperson i Gävle. Där beskrivningen av våldtäktsmannens aggressivitet och ordval var skrämmande bekant för mig. Som rev upp alla sår och minnen. Hur ett rejält knull skulle bota typ.

Så nu är jag där igen. Rädslan, den isande krampaktiga känslan vid bara tanken på att gå ut ensam annat än under dagtid och till platser med mycket folk i rörelse. Jag är sååå glad att jag inte hade något på gång den här helgen. Tanken som fanns att åka in till stan en stund för en öl försvann djupt in i ett svart hål-

Jag vet att det här kommer gå runt, runt i mitt liv som ett ekorrhjul. Så länge transfobin/hatet finns så kommer det vara så. Och jag har valt offentligheten på gott och ont. Och jag vet att jag inte får låta rädslan och idioterna ta över mitt sinne. Att jag måste våga, kräva min rätt att bara få leva.

Men nu de närmaste dagarna vare sig fixar eller orkar jag det. Återigen behöver jag ta djupa andetag och landa. Hitta vägen igen, den med modet, tron och glädjen.

Det känns i hela kroppen. Solen! Värmen som smyger sig på. Den här vintern har varit den bästa av alla, och ändå som en dvala inför våren som kommer. På något sätt så är känslan att äntligen börjar livet nu. Det bästa livet, jag har ju ett långt liv bakom mig ändå. Det finns där men ändå inte. Skruvat tycker ni? Ja kanske, men det är inte så lätt att förklara. Jag säger ofta att jag föddes 23 november 2015, och det är både på skämt och på allvar.

Det finns delar av mitt tidigare liv jag inte vill vara utan. Som jag älskar, som ger mitt gamla liv värde. Som förenar det nya och det gamla. 

Fortfarande så upptäcker jag förändringar hos mig själv. Nu senast hur jag tänker i vissa situationer. Och det är bara åt det positiva hållet. Antagligen har det ingenting med hormoner eller så, utan mer en konsekvens av att äntligen vara jag.

Känslan som fanns när jag för någon vecka sedan gjorde mitt första besök hos gynekologen efter operationen. Underbart och nervöst. För första gången stämde det även kroppsligt. Jag var fysiskt och mentalt på rätt ställe. Klarade mig dock från stolen den här gången. Och ett testset för HPV dök upp idag också. Blir lite galet men samtidigt så underbart. 

Och idag kom det en enkät från Karolinska för utvärdering av hur operationen påverkat mig. Log glatt när jag snabbt läste igenom frågorna. Snacka om att jag kommer höja dem till skyarna. Så nöjd och glad som jag är med allt. Passade på att ringa Caroline, min kontaktsköterska och fråga om fortsättningen. Och jodå, hon var på gång med planeringen och kallelse till operation borde komma nästa vecka. Så nu vill jag bara att det ska bli nästa vecka NU typ. 

Ouch vilken tid det tog den här gången. Men så har det varit mycket på gång i livet den här tiden. Jag hade 23 januari som markör för vila och komma igång igen efter min konvalescens. Ett bra beslut kan jag lugnt konstatera så här i efterhand. Läkningen och återhämtningen har gått över förväntan.

I mitten av februari var det återbesök hos min hunk till läkare. Undersökning och planering inför den uppföljande operationen. I alla fall på Karolinska så är det alltid minst två operationer. Deras egna krav på slutresultatet är höga. Och jag sköter min del så noga och bra jag kan. Vilket innebär stavträning tre gånger om dagen, en halvtimme åt gången. Och det gör att mina dagar är inrutade med rutiner. Självklart påverkar det mitt liv på alla plan. Men det är mitt liv nu ett bra tag framåt. 

Låter det jobbigt? Inte för mig i alla fall. Jag var väl medveten om det här. Förberedd och inställd på det. En viktig del i mitt liv. Redan från början där i maj 2012 så visste jag att sjukvården endast kunde ge mig en kroppslig förutsättning för ett bra liv. Men slutresultatet både kroppsligt och socialt var något som endast jag kunde råda över. Min del i det hela. 

Men att den första operationen skulle påverka mig så här mycket var oväntat. Den totala harmonin som helt plötsligt bara infann sig. Och glädjen! Leendet som bara finns där när jag nyvaken ser mig i spegeln. Att varje morgon börjar en timme tidigare känns aldrig jobbigt. Jag har längtat så länge efter det här. Jag tror inte att någon som inte lever med könsdysfori kan helt förstå mig.

Livet snurrar på nu. RFSL och Gävle Pride tar sin tid. Och en studiecirkel har startat, skriv ditt liv på Vuxenskolan. Så nu börjar boken om mitt liv ta form på allvar. Ett projekt rörande en film som har premiär på en festival i Toront är också något som tillkommit i mitt liv. Som inte handlar om mig, utan en transsexuell från Uganda. Något jag verkligen känner mig taggad inför.

Närmast väntar nu fest med vänner och ett årsmöte. Ja det också ja, mitt första besök hos gynekologen efter operationen. Hmmmm, den där stolen…… ja det blir en ny upplevelse det med. Men livet är helt enkelt underbart nu.

Så kom den äntligen. Den efterlängtade helgen i Stockholm med två roliga och underbara väninnor, Tessan och Jonna. En helg som inte bara var en weekend med skoj och njutning. Det var också slutet på konvalescensen och början på mitt liv. Lördag morgon packade tre partysugna tjejer väskorna, laddade och glada. Lite oorganiserade och yra kanske, men det är inte att undra på. Småsaker glömdes såklart, men vadå? Det viktigaste var med. Resten ordnade sig. Lite oroande var det de korta stunder jag skulle kolla på kartor och vägbeskrivning. Jag menar senast jag gjorde det skickade jag in Anna på en parkeringsplats norr om Bromma. Vi skulle till Ekerö söder om Bromma. Eeeeeh lite fel då kanske, men jag var helt säker på min sak just då.

Tessan hade ordnat alla detaljer och hade en liten agenda för helgen. Så bortskämd och lycklig äntrades baksätet i hennes bil, självklart efter att jag sprungit in igen efter mina hörapparater. Nu tror jag inte att Tessan tyckte de gjorde någon skillnad. Men det är en annan historia det. 😀

Allt började med spa, lyxpaket med behandlingar. Som följdes av en timme i bubbelpool. Och för första gången i mitt liv med en kropp jag äntligen älskar. Borta var skammen, oron och olustkänslan. Jag kunde bara njuta av att vara. Och vilket underbart spa det var. Jag trivdes sååå bra med lokalen, personalen och behandlingarna där på Sparadiset, Sibyllegatan. Och känslan att för första gången kunna ha en bikini. 

Efter en stunds letande efter hörapparaterna som jag spred över halva relaxrummet så var det dags att dra vidare till hotellet. Självklart var jag sist ut till den väntande taxin. Fröken Yrhöna??? Vem? Jag? 😉

På hotellet väntade en svit på oss. Och en stunds mys med massor av skratt och bubbel såklart. Kan inte bli annat med de här härliga tjejerna. Restaurang för middag hade Tess redan grepp på. Så hungriga bar det iväg till ett Steak House i anslutning till hotellet. Som vanligt fattade jag noll av menyn. Men det löste sig såklart till slut. Har inget behov av att verka kunnig, så fråga är inga problem. Höra är en annan. Så vinet beställdes, avbeställdes för att återigen beställas.

Väl tillbaka i sviten, är man bra ska man ha det bra…. 😉 så började uppladdningen inför kvällen/natten. Partysuget har vi gemensamt. Och återigen lutade jag mig mot Tess. Hon hade koll på uteställen. Och hur bra som helst på att fixa håret. Guud så nöjd jag var med mina lockar. Vem som var sist klar med smink och kläder behöver jag inte säga va?

Med Tessan i ledning bar det iväg till ett bra ställe i närheten. Tyvärr blev det mer föräldrar på stan känsla där. Så vi gick vidare till nästa ställe. Självklart tappade jag en kontaktlins innan vi ens kom in där. Hade med mig nya i handväskan så det löste sig. Den försvann under kvällen den med, något jag inte märkte förrän jag skulle ta ut den på morgonkvisten. Ordning och koll på läget? Nja jag vet inte, fråga Tess…. :-O

Nåja, väl inne var partyt igång. Går inte närmare in på allt som hände där. Förutom att det var galet roligt, snubblande och en kväll som gav mitt självförtroende och självkänsla en otrolig boost.

Morgonen var lugn och skön, vaknade av ett blippande ljud. Tog en stund innan jag insåg att det var Jonna och hennes telefon. En god frukost var det, lite trött men väldigt nöjd med vår tripp som vida översteg mina förväntningar. Och de var höga redan innan.

Och var avslutar man en sådan helg i Stockholm? På väg norrut. Behöver jag ens skriva ut det. Ni fattar väl ändå? Tre nöjda glada tjejer som åker mot Solna….